Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1867, sida 1

ja, ännu mera, vi hänföras, vära tankar och omdömen luttras af samma konstalster, som fordom bildade och fröjdade framfarna slägten. Guds förnämsta verk, menniskan, förunnades det att efterlemna spår, som århundraden ej kunna utplåna. Diktarens ande fortlefver här på jorden ihans verk, långt efter sedan själen blifvit hädankallad, och tonsättarens toner fröjda ännu mången själ, sedan hans egen för längesedan blifvit upptagen bland de himmelska harmonierna. Poesi och konst äro länkarne från slägt till slägt, ett herrligt arf, hvaraf vi alla kunna få vår del, — endast vi förstå att njuta den. Vi bereda oss åter till en konstnjutning. Tjugofem år hafra förflutit, sedan vi sist besökte den kungliga teatern i Köpenhamn; och likväl huru oförändradt allting ser ut; klockan öfver högvakten visar tre qvart till sju, folk skyndar till den gamla byggningen, den har blifvit något gråare under tiden, men förösrigt förekommer den oss sig alldeles lik. Boildieus ,Hvita frun skall uppföras, de uthängda taflorna utvisa att de flesta biljetterna redan äro utsålda, folket skrattar, pratar, knuffas och skyndar till sina platser. Fulla at väntan, alldeles som när vi förra gången iakttogo dem, sitta åskådarne och vänta på att det harmoniska akkordet skall börja ouvertyren. Vid en flyktig blick förefaller oss det hela så oförändradt, att vi nästan icke begripa att vi hafva skridit så många år framåt i tiden; se vi deremot djupare in i förhållanderna, så skönja vi lätt verkningarne af de förflutna åren. Bland åskådarne återfinna vi den man