Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 2

från andra länder, men deremot sälja till: dem så mycket som möjligt. Häraf föddes dessa införselförbud och införseltullar, som vållat så många olyckor i verlden. Snart började man också inse det förderfliga i denna uppfattning, i det man började fatta, att hvad menniskorna behöfva är ej ädla metaller, utan hvad som för dem kan erhållas i utbyte, och att de förra vore alltså endast medel, icke ändamål. Så insåg man, att den verkliga rikedomen bestod i den ymniga tillgången på allt sådant, som var egnadt att tillfredsställa menniskornas verkliga behof, i föda, beklädnad, honingar jemte andra artiklar, som tjena till det materiella lifvets trefnad och skönhetssinnets tillfredsställande. Så kunde det icke längre betraktas såsom en förlust för ett land, att från ett annat tillegna sig sådana artiklar utan fastmer såsom en vinst. Så blef importen ett kännetecken icke på ett lands tillbakagående i välstånd, utan tvertom, på dess förkotran. Under detta sakernas tillstånd antog man, att de ädla metallernas rol skulle vara om ej utspelad, dock reducerad till dess uppgift att utgöra bytesmedel, dels inom ett land — då detta land begagnade metalliskt mynt — dels mellan olika länder inbördes, varande dess funktion i sednare fallet, att utjemna den tillfälliga differensen mellan ett lands export och import. Men äfven på detta område borde metallernas betydelse minskas, i den mån anvisningar och vexlar äfvensom statspapper började vinna insteg. När på samma gång metallförrådet i verlden, genom upptäckten af nya grufvor, ökades, och ökades hastigare än förråderna af de produkter, hvars utbyte metallerna hade att förmedla, så måste det inträffa, att de ssednares värde sjönk i förhållande till alla sandra varor, d. v. s. att dessa stego i pris. (Om jag för 1 tunna råg måste besala 20 rdr i silfver, så är det gifvet att ssilfrets värde, jemfördt med rägens, är slägre, än om jag för samma 20 rdr kan få två tunnor råg). Denna prisstegring i varor och egendomar påkallar naturligtvis för utbytet ett större belopp ädla metaller än vid lägre priser, likasom tvertom låga priser taga i anspråk ett mindre belopp af mynt för utbytet. Den ökade betydelse, som de ädla metallerna på sednare tider erhållit, i och för deras egenskap af mynt eller bytesmedel, måste, utom andra tillfälliga omständigheter, bero uppå den ofantliga utvidgning som sjelfva utbytet erhållit i och med alla staters mycket ökade produktionsI förmåga och lifligare inbördes beröring. som och i den mån det existerande beloppet af bytesmedel icke kan med lätthet tillfyllestgöra denna rörelses kraf, måste metallernas värde till alla andra artiklar stiga, d. v. 8. andra varor måste falla i pris, intills jemvigten är ännu en gång uppnådd. Det är mycket lyckligt att lefva och bandla i en period af fallande penningevärde, eller stigande varuoch egendomspriser; hvaremot det är bittert att drifva affärer under en motsatt period. I den förra ökas både de enskilta och nationalkapitalerna; i den sednare sjunka de, notabene: i deras värden uppmätta på det metalliska myntets skala; i och för sig äro de oförändrade. (Den stegring i Englands treprocentsfonder af 5 procent, som egt rum under några månader, har ökat innehafvarnes af dessa papper förmögenhet med ej mindre än 3612 millioner st.) Det har blifvit en stor och svår uppgift för våra dagars tänkare inom statshushållningens vetenskap, att utreda i hvad mån dessa förhållanden kunna anses naturenliga och normala, eller motsatsen. För den profana blicken kan det icke synas annat än ganska abnormt, att de metaller, hvarom vi här talat, skola kunna utöfva ett så utomordentligt inflytande på både staters och enskiltes välfärd, då de i sjelfva verket utgöra ett så litet moment till och med i den funktion, som närmast åligger dem, nemligen förmedlingen afutbytet, ty metallförsändningarne länderna emellan äro ju en obetydlighet mot de byten, som förmedlas genom vexlar. Visst är, under alla förhållanden, att penningetillgång icke bör förblandas med tillgängen på samlade kapitaler i öfrigt, så at ett tillfälligt öfverflöd i förra fallet like rlitet vittnar om verklig nationalrikedom : som penningebrist vittnar om sattigdon och ruin. 2 — Kr 1 — — — ——— — W—— — — —C I 2 ee 7 me AA I — — — Ö — — T— , Staden och Länet. Vid Högre Elementarläroverket för rättades i går afton examen i sång in för ett så talrikt auditorium — till öfver AA