Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 2

ken Linde. — Hon blickade upp öfver raskad, och han fortfor litet osäkert: — Jag har en patient, som väntar mig — men då han läste tvifvel i henne: blick, tillade han hastigt: — Nej, jag vill inte skiljas från er mec en osanning på läpparne; jag vet att v observeras, derför tror jag det är bäst at vi skiljas här; ni bör inte utsättas fö prat. Julie hade följt riktningen af hans blick då han yttrade detta, och hon insåg ge nast att det var fråga om fröken Stein och i det hon med bitterhet erinrade sig den berättelse, hvarigenom Harder hade blifvit förd bakom ljuset, svarade hon hastigt: — Jag tackar er för er godhet, mer jag har intet mera att frukta af fröker Stein. Med er är förhållandet deremot annorlunda. — Hon bugade sig till af sked, men han fattade hennes hand, tryckte den och sade: — Lef väl till dess vi träffas! Han gick hastigt inåt parken, genon hvilken en väg förde till den andra ändar af staden, men så snart han visste sig vara dold af träden, stannade han ock såg efter Julie. Så långsamt och lika som trött sväfvade hennes ensliga gestal utefter vägen; det var ej mera den glada unga flickan, som förr gått vid hans arm genom Köpenhamns gator; och hvarifrån härledde sig denna förändring? — Hade han någon skuld dertill? Hennes sista kalla helsning hade åter förminskat hans hopp om att vara älskad, — han visste icke att när ett älskande qvinnohjerta såras och tror sig tillbakasatt för en annan, då blifver det åtminstone ögonsken