Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 2

hjerta dikterade, var kärlek, — men de var för betydelsefullt, och han saknad mod att uttala det; och de andra uttryc ken, vänskap, tillgifvenhet, intresse, —c föreföllo honom så matta; derför hejdad han sig, till hennes obeskrifliga smärta Hon väntade i den största själsspänning och endast hennes medfödda qvinlighe hindrade henne att höja blicken frågande ja, kanske bedjande till honom; — mer hon gjorde ingenting, och det ord, son likt en trollformel kunde hafva förändra hela deras framtid, dog bort, ty det sak nade en uppmuntrande blick, — en ofri villig åtbörd. Han fulländade efter någor tvekan sin mening; ,intresse blef slut ordet, och Julie svarade vänligt: — Jag vill försöka att glömma allt som gjort mig ondt; — jag vet inte on det skall lyckas. Ni säger att ni vil minnas mig med aktning, derpå sätter jag värde och gläder mig öfver detta vår sista samtal. Hon kunde ej yttra mera, Harder to; ordet och sade: — Vårt sista samtal! När reser ni då — I morgon bittida, ljöd hennes sagt: svar. En mängd intryck stormade in på ho nom, och Gud vet hvad som ännu kunde hafva blifvit sagdt och gjordt, om de ick hade befunnit sig på den öppna prome nadvägen. Detta observerades af honom han erinrade sig att de troligtvis blefvc bemärkta från fröken Steins altanfönster och detta medvetande lade band på hans uppförande och ord. Han stannade och sade: — Här måste jag säga er farväl, frö