Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

öfver att hafva framkallat denna smärtsamma rörelse, och som tillika önskade att få en sann framställning af förhållandena, sade urskuldande: — Förlåt mig, fröken Linde, jag fruktar att jag mot min vilja har sårat er genom min tanklöshet; jag ångrar det bittert och skulle aldrig förlåta mig sjelf, om icke mitt intresse för er varit motivet dertill. Julie blickade ej upp medan han talade, men då han tystnade, sade hon: — Intresse eller likgiltighet å er sida skola vi nu inte mera tala om, men jag skyldig mig sjelf att säga er, att det icke är föräldrarnes missnöje med mig som deras svärdotter, hvilket åtskiljer Jensens och mig, tvärtom lemnar jag deras hus, emedan jag icke kan uppfylla deras och deras sons käraste önskan. — Och det kan ni icke! utbrast Harder ofrivilligt. — Nej! hvishade hon sakta, hon kunde knappt få fram orden, — att emottaga ett hjerta, hvars känslor jag vet att jag aldrig kan besvara, det vill jag icke. Hon tystnade, och de fortsatte vägen en stund under tystnad; Julie hade tillräckligt göra med att bringa sitt stackars upprörda sinne i jemnvigt, och Harder erfor så många tankar och känslor, att han ej kunde finna en ledtråd genom det hela. Hon var således fri, det var hennes känslor, som motsatte sig detta i alla hänseenden passande parti; hvarför var det så, — tillhörde hon i tankarne redan en annan, — och hvem var denne andre? — Med ängslig ifver genomgick han hennes umgängeskrets, och ingen framstod der, som föreföll honom farlig; och förr, —