Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

hon är glad eller sorgsen, det rör herr Jensen; det är väl skiljsmessan och oron, som gjort henne så blek, — men det blir nog bra utan min inblandning; han vände sig hastigt om och fortsatte sin gång. Men det var icke så lätt att förjaga tanken på Julie; alltefter som han gick framåt framträdde hennes bild för honom, och han tänkte på dess uttryck, till dess han hastigt vände sig om och med hastiga steg sökte hinna upp henne. Han hade ingen bestämd afsigt dermed, han följde blott ögonblickets ingifvelse och befann sig snart vid hennes sida. Då hon hörde fotsteg bakom Sig, vek hon undan likasom för att låta honom gå förbi, men han talade till henne, först om den vackra eftermiddagen, men emedan han var förlägen och hon upprörd, kunde samtalet ej så lätt komma i gång; för att slutligen komma ifrån alla hinder, sade han: Ni lemnar ju H., fröken Linde, det var ledsamt! — Tycker ni det, sade hon vänligt, — jag trodde knappt att ni skulle få veta det, våra vägar hafva ju så sällan sammanträffat. Ja, det är sannt, svarade han, — men derför må ni icke tro att jag har förlorat er ur sigte, tvärtom, — tillade han skämtsamt, — har jag med lifligt intresse följt er och — ert lifs roman. — Mitt lifs roman? upprepade Julie och blekheten efterträdde den friska färg, som Harders närvaro nyligen hade framkallat — hvad menar ni dermed? Jag kan e föreställa mig att mitt stilla, obemärkta lif kan hafva gifvit ämne till intresse eller roman som ni uttryckte cr.