Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

och rörelserna saknade lätthet och smidighet. Men der fanns intet kärleksfullt, klarseende öga, som utforskade hennes yttre ech inre, endast det allseende ögat läste i denna stilla själ, och det var kanske den himmelska kärleken, som förunnade henne ännu några ögonblick af hopp och lycka. Vid en krökning af vägen, som förde genom parken, kom Harder emot henne; hon märkte honom först, då han befann sig helt nära henne, han deremot hade haft tillfälle att observera henne redan på något afstånd. Hans sinnesstämning mot henne var ej mild eller deltagande, det veta vi; han var ju sårad, emedan hon besvarade en annans kärlek, men han märkte likväl hennes förändrade utseende, det smärtsamma uttrycket och de bleka kinderna. f h,Det kommer sig at hennes hjertas motgångar, tänkte han med ovilja, i det han i förbigående helsade på henne. Hon, som först då varseblef honom, höjde sin blick mot honom; — de djupa, talande ögonen antogo ett mildt uttryck, en blossande rodnad aflöste blekheten, och med sitt medfödda behag besvarade hon hans helsning. Ögonskenligen lugn fortsatte hon sin gång, han deremot stannade, strök sig öfver pannan, likasom ville han besinna sig, och sade till sig sjelf: , Hvad betyder detta? Hon rodnade ju, — och huru upprörd hon såg ut, — hvarken glad eller bedröfvad, men mild! Ovilkorligen tog han några steg åt samma håll som hon, men stannade och sade med bitterhet: — Jag tror jag är galen; hvad rör det Imig om hon rodnar eller inte, antingen