Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1867, sida 2

i vår stad var totalt ruinerad. Det norska partiet tröstade oss med, att sedan teatern vegeterat några år, så skulle norska talanger och författare uppdyka af sig sjelfva samt den norska teatern uppspira till duglighet. Skalden Henrik Ibsen öfvertog dess artistiska ledning, men teatern var och förblef dålig, så att dess gamla goda publik höll sig borta. Så gick det flera år; den intelligenta delen af publiken beklagade de danske skådespelarnes afgång, och ofta hörde man uttalas, att teatern endast kunde höja sig om man åter ville gå in på att engagera goda fremmande skådespelare, danska eller svenska, hvar de funnos att tillgå. I denna nöd erbjöd sig skalden Björnson att öfvertaga teaterns artistiska ledning; men publiken var uppretad mot honom, för det han med skäl ansågs för det norska partiets förkämpe, som hade förstört vår goda danska teater. En del påyrkade dock, att Björnson, såsom före detta teaterdirektör och lycklig dramatisk författare, borde försökas som direktör för landets hufvudteater, och sedan striderna återupptagits i tal och skrift, blef resultatet, att Björnson för halftannat år sedan blet anställd som artistisk direktör med 3:ne biträdande direktörer vid sin sida. Det värf, Björnson nu hade att utföra, var ingalunda afundsvärdt: personalen bestod dels af äldre danska skådespelare, dels af norska, de fleste af dessa från Bergen, andra från Ostlandet, och redan de olika dialekterna voro svåra att förena på scenen. Flertalet af skådespelarne var norska elever; det fanns ingen sammanhållning, intet samspel, och det som var lika illa var, att teaterkassan var på sådan underbalans, att kreditorerna ständigt gjorde utmätning, bland annat på teaterns stenkolsoch vedförråd, och gasverket hotade oftare, när der skulle spelas, med att afskära gasledningen om det ej genast finge betalning. Allt detta var ej egnadt att höja teatern i publikens aktning, och det ärsta af allt var, att stadens gamla familjer och de många yngre personer, hvilka dessa drogo med sig, höllo sig borta från teatern. Björnsons ställning var nu sådan, att han antingen måste grundlägga den norska teatern, som var det mål han föresatt sig då han förstörde den danska, eller med spott och skam göra sitt återtåg med den stämpel på sig, att han öfvertagit en roll, som han ej var vuxen. Men till hans heder må uttalas, att han nu fullständigt löst sin svåra uppgift och att den norska teatern i Norge nu kan anses vara grundlagd. Slutet af säsongen har öfvertygat enhvar härom genom det ypperliga återgifvandet af ,, Maria Stuart, Macbeth och ,,Ett glas vatten. Björnson frånträder nu teaterns ledning, betäckt med lagrar; vår gamla publik fröjdar sig åter i sin teater; teaterkassan florerar just icke, men klarerar dock sin skuld, och den norsk-dramatiska konsten skall, genom att lugnt arbeta vidare på den at Björnson lagda grundvalen, om några år intaga en lika respektabel ståndpunkt här i landet, som den fordna danska. Jag skall nästa gång tillåta mig göra några slutanmärkningar härom. Jag har här utvecklat det norska partiets verksamhet på ett enskildt fält; det är samma parti, som väckt de redan omtalade amalgamistiska stridigheterna nu för tiden, och jag skall efterhand få anledning att omnämna dess inflytande öfverallt, der det tror, att den norska nationaliteten trädes för nära. Här har nyligen öppnats en subskription till förmån för de betryckta Slesvigarne, som röner åtskillig framgång, churu den närmast är en opinionsyttring af det skandinaviska partiet; det norska partiet finner, att då nöden, på grund af den sena våren, veterligen är mycket stor i många af landets högst belägna socknar, är det en betinklig sak att gifva fremmande hvad våra egna så väl behöfva. Under den sednaste veckan har här i staden bildats en så kallad , Vinterhjelpkassa för arbetsklassen, hvars gagnande syfte inhemtas af följande motiver för inbjudningen till densammas tillståndbringande: ,Vära arbetsförhällanden äro sådana, att det vid serskilda tider på året är stark efterfrågan efter arbetskraft och riklig arbetsförtjenst, medan det på andra tider är svårt eller omöjligt att erhålla arbete, och törtjensten är då alldeles otillräcklig. Denna ostadighet i arbetarens vilkor utöfvar naturligtvis ej mindre i ekonomiskt än i moraliskt hänseende ett utomordentligt skadligt inflytande: medan han under de goda arbetstiderna proportionsvis lefver i öfverflöd och har mera än hanjbehöfver för dagen, lider han på andra tider nöd,och har intet att försörja sig och de sina med. Vi erfara med nöje att man äfven i Gö