(Insändt). Våren är kom en Nu är annat lif å färde, Vår är kommen, skog och gärde Känna intet tvång; Isigt band är löst från fjellen, Våg på våg till kända ställen Flyr med jubelsång. Tidig morgon vårsoln skickar, Strålande omkring hon blickar, Hopp och värma ger. Ungersvenn så nöjd kör plogen Och en vallhund, klok och trogen, På sin vakt man ser. Arlan uti fåran hoppar, Rosor öppna sina knoppar, Fjäriln fladdrar yr; Öfver ängen lärkan svingar; Hennes sång så fyllig klingar, Då hon uppåt flyr. Bygdens tärna munteri trallar Och på röda kossan kallar, I den gröna dal; Vestanfläkt med sippan leker, Biet rosen kärligt smeker, Nära göken gal. Vattret sorlar genom diken Och der ner i spegelviken, Gäss och ankor gå; Tuppen gravitetiskt klifver, Sin seralj han varning gifver — Står en fara på? Ner i byens gröna gata Tronar en förmäten skata På en gärdsgårdsstör, Skrattar hånande åt misse: Jag rern sett dig, falske kisse, Fast du mjuk dig gör. Nog åt mig du ämnar kyssen, Grå du är, och slug som ryssen, Men ditt utkik spar; Fast mot dig jag syns den svaga Skall din klo mig icke taga — Jag har vingars par. de mot solens gyllne strimma Bajonetter synas glimma, Likt ett stjerneband — Stolt marcherar fram en skara Skarpskyttar; de ej sig spara För sitt fosterland. Se hur jernbantäget hastar, Lik ett flor sig röken kastar Ofver jernskodt spår — Lifvets jernväg alla ila Mot det mål, der ostörd hvila Trötta kroppen får. O, Allfader, att min tunga Kunde rätt ditt lof besjunga! Men du hjertat ser — Mottag losvet, fastän ringa, Jag ett bättre ville bringa För allt skönt du ger. M—a.