— nn gade om han ville taga en promenad i trädgården. — De äldre damerna påstå att det drar, sade hon, — men ni, herr doktor, är väl inte rädd för drag; jag skall visa er en utmärkt vacker ros. Han följde uppmaningen, rosen visades och beundrades, hvarefter fröken Stein fortsatte promenaden längre fram i trädgården. Samtalet, som afstannat något, upptogs åter, då hon sade med sitt behagligaste smäleende: — Ni anar ej, bäste doktor, hvad jag roat mig åt den lilla scenen, som jag bevittnade härom aftonen i skogen; ni tog er så makalöst bra ut i den knäböjande ställningen, och lilla jungfru Linde, — min Gud, hvad hon blef förbluffad, likasom hade man öfverraskat henne under ett förfärligt brott; hon var visst rädd, stackars liten, att man skulle berätta det lilla äfventyret för hennes husbonde och matmor och att hon skulle få snubbor! Den stolta damen log så hjertligt, och tycktes finna så mycket nöje i hvad hon kallade ,,det lilla äfventyret, att Harder knappt kunde få ordet; han sökte att göra en invändning emot att han knäböjt och påstod att det varit åt barnen, men! ej åt fröken Linde, som han hade plockat blommorna, men fröken Stein var så vältalig i sin munterhet och försäkrade att han alldeles icke behöfde förklara eller försvara sitt förhållande; hon fann det så naturligt att unga män grepo ögonblickets förströelse när den erbjöds, hon försäkrade att han kunde vara fullkomligt lugn, ty hon skulle vara diskret. — Men ni måste unna mig det nöjet att skämta litet,