höjden och på djupet och herrskade öfver naturkrafterna och händelsernas gång. Och konungarna och folken trodde dem oeh byggde altaren och tempel åt dessa gudomligheter. Sålunda uppkom konungadömet, hierarkien och aristokratien. Härigenom sattes bestämda råmärken mellan samhällsklasserna, härigenom tillintetgjordes de föregående verldsåldrarnas entoniga jemnlikhet och bildades det sociala lifvets dagrar och skuggor. I allt skarpare drag framstodo rikedomen och fattigdomen. Och nu var kopparåldern inne. Då jag ger verldsäldrarna de häfdvunna benämningarna och upphöjer de föregående på de efterföljandes bekostnad, talar jag, liksom aposteln, i fåvitsko. Jag afser då den extensiva storheten af jordinnevånarnes sällhet i anseende dertill, att den räckte till åt hvarje individ, med förbiseende af hvad som brast i intensiv storhet, emedan den var förnämligast materiell ; och beslägtad med den förnuftslösa djurverldens välbefinnande. Då den var möjlig endast så länge individualiteten och de högre intellektuella naturanlagen slumrade eller åtminstone så länge de ej vaknat till fullt och klart medvetande och, handlingskraft — så länge den menskliga verksamheten, generation efter generation, följde en instinktlik kretsgång, inses lätt, att Skaparen, som nedlagt så många dyr-, bara frön till en högre kultur i menni-, skans själ, blott ämnat dessa verldsåldrar till de första länkarna i tidens kedja. Men då menskligheten liksom menniskan ser sin barndom i en egen glans, är det ej underligt, om dessa länkar förekomma henne, som vore de af guld och-silfver. Till följe af det här anförda kunna vi ej dölja för oss, att den primitiva kommunismens upphörande, eganderättens första tillämpning samt rikedomens och sattigdomens uppkomst, hvilka alla stå i närmaste förhållande till individualitetens och tankekraftens utveckling, lågo i den gudomliga verldsplanen. Man skulle kunna säga, att pauperismen är civilisationens skugga, som följer denna, ehvart hon drager sram och tillväxer allteftersom tidens afton nalkas, om man ej af vissa våra. dagars företeelser bragtes på den tanken, : att föreningsbandet dem emellan ej är så ouppläsligt, och att de, som så länge stått i ett sammansatt förhållande tili hvarandra, omsider skola komma i ett omvändt. I sammanhang dermed så vi erkänna, att just denna kopparälder blef de sköna konsternas och silososiens guldålder. Tanken lemnade traditionernas trånga ledband och uppträdde i sin skaparkrafts hela fullhet. Snillrika män byggde tempel och palatser, för att göra både olympens och jordens väldigheter sig bevågna, under det att andra ,,händiga som gudar (för att tala med Pindarus) utarbe tade rika drägter och kostliga käril, hvarigenom de beskattade de store, som de! gjorde beroende af sin konstslit. Sluga och driftiga män reste omkring i främmande länder, för att förskaffa sig olika klimaters förnämsta naturalster och sedan utbyta dem mot desse stores rikedomar. Men jemte denna yppighet tillväxte fattigdomen, ehuru hennes skepnad ej ännu hunnit att bli synnerligen afskräckande. Det gafs tillochmed filosofer, som öppet dyrkade gudinnan Penia, skrifrande nästan allt ondt på Pluti räkning. Det var förbehållet jernåldern att låta henne framstå i hela sin hjertskärande ohygglighet. Det kan dock ej betviflas, att, ehuru historieskrifvarne försmådde att sysselsätta sig med ett sådant ämne, mycket fattiga statsmedlemmar funnos i alla antikens civiliserade länder. Såräl i de poetiska som i de prosaiska skrifter, som vi ega i arf från denna tid, möta vi icke sällan allusioner på detta sakförhållande. Redan Homerus gör oss bekanta med en tiggare, som föga skiljer sig från de mest motbjudande representanterna för denna menniskoklass i våra dagar. De lagstadganden, som i åtskilliga grekiska stater uteslöto en stor del af solket från hvarje omedelbart inflytande på de offentliga angelägenheterna på grund af deras fattigdom, och sjelfra de loford, som författarne egna frikostighet och barmhertighet mot de arma och nödställda, röja, att samma förhållande egde rum under Greklands mest blomstrande period. Dock finnas skäl att antaga, det pauperismen hade hunnit en mycket större utveckling i de riken, som voro belägna öster om de helleniska republikerna. Det gifves hvarken häfder eller romaner, som berätta för oss till hvilken förfärlig höjd de lägre klassernas förtryck och lidanden stigit i de monarkier, som vattnas af Tigris och Eufrat. Men hvem kan tvifla på att den despotism och den lyx, hvarom ej blott häfdatecknaren utan äfven nyupptäckta stenmonumenter förtälja oss så mycket upprörande och underbart, motsvarades i dellägre samhällsklasserna af mycket elände? Ännu längre österut — i Ostindien och Kina, dessa vidsträcktaländer, hvilka under årtusenden omgifvits af ett äfven för den skarpsinnigaste och vetgirigaste af occidentens forskare ogenomängligt töcken, erhöll pauperismen helt säkert, jemförelsevis mycket troligt, en fruktansvärd skepnad; redan den omständigheten, att de voro mycket tätt befolkade under de vestliga nationernas barndomstid (om ock ej jemförligt med hvad de äro i våra dagar) vittnar för ett sådant antagande. a andra sidan böra vi dock er