hon yttrade dessa ord, utbrast han ifrigt: — Ja, men det kommer nog, tror ni inte det? Men då hon bestämdt måste förneka detta, kom den kränkta sjelfkänslan honom till hjelp, och till hälften sorgsen, till hälften förtretad slutade han samtalet med att säga: — Ja, tilltvinga mig er hand, det hvarken kan eller vill jag; och må Gud bistå mig i denna pröfning! Då Julie blef ensam, var hennes sjilskraft försvunnen, och gråtande frågade hon Försynen, hvarför den tilldelat henne så tunga bördor eller hade danat hennes hjerta så, att det ej blet någon till glädje, men henne sjelf och andra till sorg och prösning. Det smärtsammaste vid det inrässade var den tanken, att hon skulle tamkalla sorg och missräkning i en familj, som genom sin okonstlade hjertegodnet hade förtjenat helt annat af henne, och hon visste knappast huru hon åter skulle kunna visa sig för dess medlemmar. Så länge som möjligt stannade hon qvar på sitt rum, men då hon slutligen hörde ru Jensens röst i hvardagsrummet, gick non dit in, nalkades henne, och utan att yttra ett ord kastade hon sig gråtande om nennes hals. Fru Jensens första tanke var att göra sig fri från denna omfamning och uttala det missnöje hon kände, nen på ett godt och qvinligt hjerta förela aldrig uppriktiga tårar sin mildrande nverkan; hos fru Jensen trängdes förvärmelsen i bakgrunden, och Julies sorg, om än icke förstådd, väckte likväl hennes deltagande. (avta Y