AAAAAAAHA — -Jningen ännu fattas. I detta fall fängsla bi vår uppmärksamhet icke af individuell: intressen, utan af idcter, äfven då dess: n iklädt sig personlig form. Och dessa idce tluppstå och försvinna ofta utan förebuc och efterklang. Ty när horizonten är så s vidsträckt, kunna ej våra blickar trängs till flodens botten och följa under deras första utvecklingsperiod de företeelser, som sedan bli af så stor betydelse; detta i neml. möjligt endast då våra forskningar afse hvad, som ligger oss nära. Men vid närmare skärskådande finna vi dock ofta sammanhanget såväl i idernas som i händelsernas kedja. Så tycks det till en början, som om det menskliga eländet — denna moderna hydra, I mot hvilken filantropiens herkulesarm tycskes vara vanmäktig — hade nästan på en Igång uppnått sin storhet och betydelse. svi finna neml. att hvarken skaldekonsten seller historien — ja, jag vågar tillägga, sicke ens filososien hade för ett århundrade sedan sysselsatt sig synnerligen dermed. Existerade det icke redan då? Jo visserligen, men odjuret var då under tillvext och gjorde icke mycket buller af sig, förrän det framträdde fullmognadt i hela sin dystra förfärlighet. Den gråa forntiden har blifvit kallad guldåldern, emedan jordens storlek och hennes rikdomskällor då stodo i ett förhållande till menniskornas antal, som naturligtvis för dessa var det i materielt hänseende mest gynnande, liksom det var det mest befordrande för verldsfreden. Det lilla folk, som utgjorde den källa, hvarifrån sedermera menniskoströmmar ha gått ut och öfversvämmat jordklotet, bodde i en af den tempererade zonens herrligaste nejder, ty ännu hade icke utrymmets knapphet eller den hotade friheten splittrat det och trängt den svagare eller fridsammare och eftergifnare delen deraf mot trakter, der klimatets hårdhet skulle göra dem förtrogna med nöd och försakelse. Ännu stod kunskapens träd på godt och ondt orördt, ännu hade icke en gryende civilisation ryckt detta folk ur dess andliga omyndighetstillstånd undan de naturliga böjelsernas herravälde och fört det in på perfektibilitetens branta, af fruktansvärda brådjup omgisna väg. Ännu slumrade de njutningsbegir, som nödvändigt måste medföra en rubbning i den jemnlikhet, hvilken dittills rådt bland jordens söner, som med lika barnarätt delat modrens skatter i allsköns frid, emedan dessas ymnighet och de naturliga behofvens enkelhet gjort alla tvister öfverflödiga. Men okunnighetens oskuldstillstånd fick ej räkna många sekler. Och detta måste ovilkorligen inträffa der, hvarest hvarken klimatets eller institutionernas tyranni eller en allmän förvildning och brutalisering lägger något hinder i vägen för individualitetens utveckling, men der den ursprungliga friheten bär inom sig fröet till sin egen undergång. Och en af följderna af denna uppspirande individualitet, af detta uppvaknande sjelfmedvetande är upphörandet af den urgamla kommunismen. Man började dela den jord, man blifvit befalld att odla i sitt anletes svett, på det att ej produkten af den enes möda skulle komma den andre till godo. Och denna eganderättens första tillämpning gaf dödsstöten åt förhällandenas jemnlikhet. Ty redan då, i tidens morgon, började den personliga öfverlägsenheten att göra sig gällande; den andliga och den fysiska kraften satte sig i besittning af de förmåner, som häglösheten och svagheten läto gå sig ur händerna. Och så föddes fattigdomen. Men vid denna späda ålder var hon ej fruktansvärd, och hon behöfde årtusenden för att mogna. Patriarkalsystemet bildade en välgörande förening mellan den rike och den medellöse; det gjorde den sednare delaktig af den förres timliga förmåner, under förutsättning af en barnslig men ingalunda slafvisk lydnad. Och så lemnade denra så beprisade urtid, denna guldålder, som nästan alla folkslags traditioner omförmäla, rum åt patriarkalismens silfyerålder. Menniskorna delade sig i familjer och stammar; hvarje husfader egde egna hjordar och tält eller ikrar och hyddor. Ännu hade inga konst:33H3nngn —