lifliga sarkasmer, och, missnöjd med sig sjelf samt kallare än någonsin mot fröken Stein, återvände han med henne till boningshuset, medan hon, som ganska väl märkte hans förstämning, fortfor att tala med otvungenhet och nervös liflighet. Under den tid, som följde efter detta lilla uppträde, tycktes både detta och det deraf härledda samtalet vara glömdt af fröken Stein och Harder, men detta var dock ingalunda förhållandet. Hon utspejade mer än någonsin han fjät, och han visste det instinktmessigt, hvarför det utöfvade ett obehagligt tvång på honom; han sökte icke Julies sällskap, dels emedan han insåg, att hans uppförande mot henne ej hade varit sådant det borde, och dels emedan han fruktade att åter utsätta henne och sig sjelf för obehörigt prat. Emellertid började unge Jensens nirmande att antaga en bestämdare karaktär; hans afsigt kunde ej längre betviflas, och Julies bemödanden att hindra en afgörande förklaring förstodos ej. Just hennes nedslagenhet, hennes försök att undvika hans sällskap ansågos af honom och föräldrarne som ett bevis på att hon älskade honom och endast var sorgsen, emedan hon ej trodde sig kunna hoppas den lyckan att blifva hans hustru. Att föräldrarne kunde hysa denna åsigt var icke så orimligt, ty den unge mannen hade ett fördelaktigt yttre, ett godmodigt och vänligt väsen; — fri från all fåfinga ägde han en ärlig, öppen karaktär och ett godt bjerta; lägger man dertill, att han i sitt tjugoåttonde år redan var ägare af ett ansenligt qvarnverk med tillhörande jord, så torde hvarje opartisk domare anse henom som en särdeles väl utrustad friare, —