Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1867, sida 2

en lång promenad tillsammans, hvarunder Julie efter hand afkastade allt pinsamt tväng och återvann sin medfödda älskvärdhet, till stor glädje sör Harder; det föreföll honom som återsäg han först nu den Julie, af hvilken han tagit atsked på ångbåtsbron. Men äfven i detta läppjande ur lyckans ljufva bägare skulle en droppe malört blandas. Då de under hemvägen kommo till ett dike, der förgätmigejväxte, bådo de små flickorna om tillåtelse att få plocka några; Julie gjorde en invändning, de borde nu gå hem, — men de bönföllo så ifrigt, deras moder skulle blifva så glad öfver blommorna, och emedan Julie ej egentligen hade något emot att det dröjde litet längre med hemfärden, gaf hon efter, Först stodo hon och Harder och samtalade, men då barnen klagade att de ej kunde räcka de vackraste blommorna, gingo de fram till dikeskanten, der han med vänlig hjelpsamhet lutade sig ned, ja, nästan satte sig i gräset för att nå de eftersträfvade förgätmigej. Han hade redan gifvit Julie en bukett; hon betraktade med ljuf glädje honom och de små blommorna, som hära ett så betydelsefullt namn, — då hördes röster i deras grannskap, och Julie igenkände straxt fröken Steins stämma. En rysning genombäfvade henne, och rådvill tog hon ett steg för att aflägsna sig, men det var försent; amtmannens familj och några af dess vanliga gäster voro dem helt nära; Harder hade knappt tid att uppresa sig från sin sittande ställning och besvara deras helsning, förrän de redan hade passerat. Huru hastigt och pväntadt detta sammanträffande än varit, å hade dock fröken Stein med svartsju