Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1867, sida 3

Landeorten. Kongsbacka den 2 Juni. (Från IIandelstidningens korrespondent.) Det är som det kan med en stor del af våra kommunala lagar och författningar. Utom många andra mycket omskrifna fel, som visa sig vid tillämpningen, hafva de esomoftast det felet, att ac så att säga icke äro gjorda för att tillämpas. I tryck äro de både breda och långa, men blifva i fråga om tillämpningen så mycket kortare. Så, för exempel, i afseende på solkundervisningen. Vi hafva nu för denna angelägenhet en hel lagbok; men icke så få vederbörande tänka som så; ,din längd mig fast förskräcker — och så aktar man sig temligen att spilla tid, så på att studera den lagen, som att tillämpa den. För att tala rent ut, är det alltså icke felaktigheterna uti sjelfva lagstiftningen, som mången gång är det mest anmärkningsvärda, utan lojheten, hvarmed lagarne tillämpas! Denna lojhet ter sig också rätt tydligt i afseende på fattigvården. Dagligen se vi stora flockar af kringstrykande bettlare, utan att hvarken fattigvårdsstyrelserna eller öfriga vederbörande dervid åtgöra det ringaste. Och likväl är det ingen utsigt att tiggeriet skall inskränkas, förr än fattigvårdsstyrelsen och polisbetjeningen taga uti saken med hårdhandskarne; ty allmänheten hyllar till stor del den förrända äsigten, att det är obarmhertigt att afvisa en tiggare, och anse tillochmed det vara att visa kitslighet eller elakhet att låta till hemorten afföra en kringstrykande persen. Man besinnar icke hvilken skola för laster ech brott bettleriet är, huru omöjligt det är för folkundersisningen att fylla sin uppgift, då barnen, i stället att besöka skolan, stryka omkring och tigga; huru lättjan blir en sådan kringstrykares andra natur, och huru ett dylikt subjekt i verkligheten blir samhället långt dyrare, in em det på allmän bekostnad erhållit hel försörjning under skolåren och derefter hållits till nyttigt arbete. Det kan ej vara otjenligt att erinra om följande bestämmelser i fattigvårdsstadgan: Allt bettlande är förbjudet. UHvar, som söker tilltvinga sig gåfva, eller med begäran eller anropande om allmosa, i penningar, varor eller klädespersedlar, för egen del eller för annan, vänder sig till någon, hvilken icke med fattigvården eger befattning, eller i sådant hänseende besvärar allmänheten, vare sig att afsigten att bekomma allmosa tillkännagitves med ord eller åtbörder, eller genom sramvisande af kroppsliga lyten, anses derigenom hafva bettlat. Bettlande person öfver 15 år behandlas såsom försvarslös, och hvarje med bettlande beträdd kan på bekostnad af den oci, der han bör hafva sin försörjning) till den erten hemferslas, eller öfverlemnas till konungens befallningshafvande, ifall hemorten ej kan utrönas. Konungens befallningshafvande tillkommer att noggrannt tillse, att fattigvårdsstadgandena efterlefvas, och äro krono-, stadsoch polisbetjente särskildt ålagde att sjelfmant tillse att tiggeri och obehöriga perseners kringstrykande förhindras samt att på sattigvärdsstyrelsens anfordran lemna handräckning. Fattigvårdsstyrelsen i Warberg står, så vidt kändt är, inom denna ort ensam med afseende på allvaret att utrota bettleriet. Sedan nämnde stvrelse i sistl. April affärdat en rundskrifvelse till alla kommunalnämnder och sattigrärdsstyrelser inom norra och mellersta IIalland med uppmaning att kraftigt och enigt medverka till det öfverhand