Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1867, sida 3

sättegångsoch Polissaker. Rådhusrätten. Slagsmålet 1:ste Maj. Sistlidne Lördag förekom ånyo ransakningen angående det större slagsmål, som den 1 sistlidne Maj egde rum i närheten af Rosendahls bolags nya magasinshus vid f. d. Masthamnen, dervid arbetskarlen Andreas Ni son blef så illa slagen af mureriarbetaren I. Carl: son, att han måste intagas å Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset. . ILilltalade Carlsson, hvilken en tid hållits häktad, har vid de föregående förhören väl erkänt det han slagit Nilsson, men att det blott varit åsom sjelfförsvar och först sedan han sjelf blifvit öfverfallen. Jill detta sista förhör voro åter några vittnen inkallade, hvilka intygade det Carlsson, ehuru ej rusig, varit särdeles vildsint, och att han tilldelat Nilsson några slag, hvaribland ett med en sten såsom tillhygge. Rådhusrätten dömde Carlsson att för detta våld undergå 3 månaders fängelse och att ersätta Nilsson för sveda och värk samt hafde kostnader med 25 rdr och tillika betala en mängd i målet hörde vittnen. — Stöld. Förre arbetskarlen Carl Rhodin, som vid flera tillfällen tillsammans med arbetskarlen Johannes Andersson, tillgripit cirka 15 tjog vassrör, hvilka tillhört byggmästaren C. Kräger och legat å Hultmans holme, dömdes att för 2:dra resan inbrottstöld, såsom förut straffad, hållas till 1 år och 2 månaders straffarbete samt i7 år vara förlustig medborgerligt förtroende. — Qvinnostrid. Ett af dessa mål, hvilka äro bevis å den processlystnad, som är rådande härstädes, och hvilka tyvärr efta upptaga en god del rättens sessionstia, förekom ånyo sistlidne Lörag. Hela tvisteämnet ha varit en mindre spisplåt af jernbleck, värd några ören, hvilken hustru Carolina Pehrsson ansett sig tillhörig och derför amnat afhemta, men hvilken åter hustru Erika Andersson ej velat utlemna utan påstått, det den till hörde boningslägenheten såsom inventarie. Sk thorsdagen den 18 sistlidne April hade egentligen hustru Pehrsson besökt hustru Andersson, hvilken är boende i ett hus å den s. k. Skajarebackeni Landalabergen, samt begärt att utfå plåten, men då hon nekats att få den, hade hon kommit i ett större krakel, icke allenast med hustru A. utan äfven med hustrurna Anna Catharina Andersson, Britta Lena Olsson och C. Beckman samt ogifta Inga Pehrsson och Johanna Berndtsson. Hustru E. Andersson uttog då först en stämning, hvari hon bland annat, utom begäran att bli tillerkänd plåten, äfven yrkar ,lagens strängaste ansvarä hustru Pehrssen f mälen, hugg, sparkningar och skällande ovett rdelat henne. Hustru Pehrsson hade å sin da äfvenledes ingifvit en icke mindre kostlig stämningsansökan, hvari hon, utom begärd ersättning för sveda och värk för den skedda misshandlingen och att bli tilldömd plåten, tillika yrkar att samtlige ofvannämnde qvinnor skola ,stånda ansvar för det de slagit och sparkat henne samt att alla amasonernas företag och våldsbragd etc. måtte straffas efter ,lagens strängaste paragrafbokstaf. . Vid de 5 särskildta tillfällen, hvarvid dessa mål förekommit inför rådhusrätten, hafva cirka 14 vittnen varit inkallade och afhörts, likväl efter det fiera trakasserier, såsom jäf på grund att de ej medhaft sina frejdebevis, m. fl., egt rum för att hindra deras hörande. — Samtliga dessa vittnen hafva likväl intygat, det hustru Pehrsson, som ditkommit betydligt öfverlastad, varit den egentliga orostifterskan, och att hon först öfverfallit och slagit hustru Andersson, — sedan trumfat på de andra qvinnorna samt derefter äfven gett en efterskickad poliskonstapel några dugtiga sparkar, så att han funnit för godt att taga sin matts ur skolan och låta qvinnorna hållas ensamma. Slutligen, och sedan hon kört in alla qvinnorna i rummen, hade hon under 2 timmar gått och posterat utanför deras dörrar, så att de ej vågat sig ut. Vid berättelsens afgifvande påstod