Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1867, sida 2

han vände sig om och säg att fru Mörk samt justitierådet redan voro ett stycke på hemvägen, var det honom kärt; han kände ej håg att tala om allmänna ämnen, och lika så litet kunde han hafva talat om Julie i sedvanliga yttryck; hans hjerta var för fullt, det måste antingen yttra sanningen eller tiga. Det sista blef dess lott, det gömde dessa ljufva minnen, tilldess deras upplifvande makt aftog, och vemod, ledsnad och andelig bitterhet blandade sig dermed. Tant Mörk var föremålet för denna sista känsla; han var öfvertygad om, att hon med flit hade fördröjt Julies ankomst till ångbåten, för att derigenom hindra hvarje möte mellan dem; i sin missräkning gick han till öfverdrift och anklagade henne i sina tankar för att hafva inverkat störande på så väl Julies som hans egen framtid; han fann en viss tillfredsställelse i att fördömma henne vida mera än hon verkligen förtjente, ty icke hon, utan ett sammanstötande af omständigheter, var den egentliga orsaken att Julie anlände omedelbart före afgångstiden. Af Olufsens erfor han sedermera, att han i detta hänseende hade gjort fru Mörk orätt, detta förändrade ju icke sjelfva saken; felslagna förhoppningar hafva sin gadd, hvarifrån den än härrör, och, som vi hafva nämnt, fylde ledsnad och bitterhet hans förr så jemna sinne, derjemte var det så otillfredsställande för hans saknad och intresse, att på alla sina frågor endast få det svar af fru Olufsen: — ,Jo tack, Julie mår bra, hon hade en angenäm resa och fann allting godt och väl i hemmet, — eller att längre fram få höra ,,att hon var så glad i sitt hem, med det tillägget: ,Jag tror att