Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1867, sida 2

vara, men numera kanske aldrig blir. Pål slätten, som numera också mistat de tvål AO SE lägen så höga, att man ibland tror att bådel: fru Michaelis och hr Labatts röster skola spräckas. Utförandet är godt på alla händer, men priset tillkommer onekligen hr Labatt, som efter så kort tid vid teatern ådagalägger en sådan säkerhet i hela sitt uppträdande, att man är verkligen förvånad deröfver. Selikas roll passar icke för fru Michaelis individualitet, men hon gör af den — jag menar naturligtvis i dramatiskt hänseende — mer än man kan begära. Tredje hufvudrollen är Neluscos, åt hvilken hr Arlberg törstår gifva den riktig n, trots det att hans stämma ej är i id att uppbära partiet såsom vederborde; men denna sångares savoir-saire för scenen är honom till stor hjelp. Operans uppsättning är ytterst lysande, såsom ni vet, ja jag vågar säga att den r till ytterlighet lysande och att det just r denna ytterlighet, denna öfverlastning af accessioren, som gjort, att operan i sin helhet ej slagit så allmänt an, som den eljest gjort Ty det är nu säkert, att hittills har det varit blott en väl uppkittlad och väl underhållen nyfikenhet, som inbringat de fjorton öfverfulla husen och som kommer att inbringa minst lika många till under denna saison. Här har nedlagts en sådan lyx, en sådan mängd effekter, flera af dem dock ganska malplacerade, att man så att säga baxnas 5 ver, då man tänker på vårt fattiga land. Li bör ej af detta mitt yttrande tro, att ag på spektaklet suttit och gnolat på andtmannapartiets thema: jordbrukets financiella ställning o. s. v. och vid betraktandet af all denna grannlät kommit på så missmodiga tankar, visst icke, men man kan ej undgå att tycka, att det är for mycket indå, att vi skola ge operan med lika stor, ja större lyx än den gifves i Paris. Detta skepp, så omtaladt under segling på hafvet, detta haf med böljande vågor, är onekligen något rätt imposant, men ögat har här så mycket att göra, att man ej under hela denna akt kan njuta af musiken. IIur väl än detta fartyg är arrangeradt och hur stark än illusionen är, kan man dock ej undgå att tycka, att hela apparitionen är lite barnslig, och nekas kan väl ej heller, att menniskan, då hon söker återgifra sådana ögonblick, som då elementerna i raseri slita sönder fartyg och begrafra hundratals qvidande menniskor i vågorna, blir icke så litet löjlig. Sista scenen i skeppsbrottsakten är icke heller af beskaffenhet att vicka några allvarliga känslor, ehuru Gud skall veta, att resp. köroch balettstater anstränga all sin förmåga för att så hjertskärande hojta och skrika samt naturligt hoppa och sprattla, som dessa resp. stater kunna föreställa sig att det ungefiir går till när ett ss fartyg går till botten. Ridån faller under allmän jemmer, fartyget sjunker ända till masttopparna, när machineriet icke är i olag. Mlachinisten! Machinisten! ropar publiken, ridån går upp och hr Lindström kommer gående på vågorna, en ny Petrus, lägger handen på hjertat och bockar sig mycket artigt. Fjerde akten är utomordentligt praktfull, och här får man se balletten i sin glans: gruppvis, i olika granna kostymer, intåga eller indansa dessa Brahmas och Vishnus prestinnor, oflerprestinnor, dansande prestinnor, bajaderer och amazoner — en bländande anblick i sanning. I femte akten se vi det stora Mancenillaträdet med dess röda blomklasar, en dekoration af verkligen storartad eftekt. IIär dör Selika, och Nelusco dödar sig, under det ala menniskor börja tänka på sina söfverplagg och trängas och knuffas så, att ingen får höra på finalen. Klockan tutar 11 i Jacobs kyrktorn, man har suttit på I spektaklet sedan half 7 — det är för mycken valuta, kanske. Tidningarne tillkännagåfvo i går att k. familjen i dag skulle göra den vanliga Djurgårdspromenaden, d. v. s. vi skulle i dag försöka fira Första Maj för tredje I gången. Det har varit en utomordentligt grann dag idag, alldeles opäräknadt varm. å e. m. blef det riktigt doft, och man I kunde tydligen märka att regn ej skulle TI vara långt borta. Det oaktadt gaf man sig af till Djurgården, der träden ännu stå som mörka spöken, och det enda man af blomstermånaden kunde upptäcka var någon liten grön plätt, det var alltsammans. Men hvilken massa menniskor böljade och i dem mesdames Benoiton af alla åldrar, tillstyrda på det mest eleganta sätt. var, som på en verklig första Maj bör väldiga popplarne, hvilka höllo vakt utanför ingången till Tivoli, krälade utaf menniskor, som höllo till godo med de påbredda smörgåsarne, de läskande karamellerna, det varma bäjerska ölet, som beundrade de två å tre akrobat-banden (hr Schenström icke till förglömmandes), som begapade den förfärlige mördaren Åberg under en rysansvärd musik, som togo elektriska stötar ,zum geselligen Vergnägen, som kikade ifstereoskoperna, studerade sina öden i ,lyckans stjerna (ett stort OBS.! stod ofyanpå skåpet: detta bör ej förvexlas med åtskilliga vattenkarafiner af samma namn), som kiknade af skratt åt Kasperle-teaterns prestationer, eller som uppmärksamt åhörde I någon älskogsvisa af en stackars tyska, saccompagnerande sig på guitarr. Men — —— 1 — EP VW hastigt började det regna och villervallan blef allmän, då kom kungen ridande med sin svite och de roliga drabanterna och drottningarna och hertiginnorna och man skulle naturligtvis stå qvar till dess man fått se hela den herrligheten, men sedan saure qui peut! In stormade folket på värdshusen eller kastade sig i de små ångbåtarne eller i omnibusarna och sen bar det af hem så mycket tygen höllo. Och så var Stockholmaren så glad, att han ändå fått sin önskan uppfylld att få fira första Maj. Xy. UTRIKUS. ej der! och hvilken file af vagnar sedan, Och en sådan skara afpromenerande; det