Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1867, sida 2

tors sällskap, men hennes tanke eller trefiad kom ju ej i fråga. Endast i brefven ill hemmet kunde hon yttra sig, dock äfven då med en viss förbehållsamhet. Harlers namn blef således icke omnämndt leruti, hon visste icke riktigt hvarför, men nvad hon hade upplefvat tillsammans med honom ville hon ej anförtro åt papperet. Hennes munterhet hade försvunnit, ett vemodigt uttryck låg ofta öfver de mörka igonen och småleendet upplifvade alltnera sällan de friska kinderna och den illa munnen; likväl frågade ingen om orsaken dertill. Atskilliga gånger hade Harder mött Julie, en helsning, en rodnad var hela resultatet af ett dylikt möte, men let var dock alltid en glädje. En dag kom slutligen ett bud från Olufsen, med förfrågan om Julie ville begagna onkelns plats på teatern om aftonen. Tanten kunde ej finna något skäl att neka, Julie följde henne således in i logen, och Harder, som bibehöll hoppet att en gång få se henne der, intog studenten Olulsens plats. Det var en angenäm afton för Julie, hon njöt af hvad som föregick på scenen, men innu mera af de små anmärkningar och det lätta samtal, som Harder, oaktadt tantens Årgusögon, förstod att inleda med henne. Nu såg hon först riktigt huru bra han såg ut, huru manlig hans hållning var, hvilket förstånd och lif som hans gon uttryckte; den farliga pilen intrycktes djupare i det öppna varma flickhjertat, och tanken samt fantasien fingo ny näring, hvarigenom känslorna bibehöllos, oaktadt veckor och månader förflöto utan att de sedermera träffades. : (Forts.)