Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1867, sida 2

ögonblick i sin och tillade: — Jag hoppas att jag får återse er! — Julies blossande kinder tycktes säga att hon delade detta hopp, men hon svarade ej något; dörren stängdes efter honom, och dermed tycktes, genom en tyst öfverenskommelse, denna lilla episod vara för alltid glömd. Tanten insåg kanske att hon i sin moraliska ifver hade gått för långt samt talade ej mera derom; till och med den straffpredikan hon ämnat svågern och svägerskan uteblef; Julie märkte endast genom hennes öfverdrifna vaksamhet öfver henne, att minnet deraf fortlefde. Men detta förvånade ej den unga flickan, ty hon sjelf kunde ej glömma denna afton, och hon önskade det ej ens; sedan Harder hade talat till hennes försvar, framstod det passerade i ett helt annat ljus för henne; hon blygdes ej mera öfver sitt uppförande, och hennes fruktan att blifva förlöjligad hade helt och hållet försvunnit. Hans uppförande föreföll henne så ädelt. hans försäkringar så allvarliga, att hon litade fullkomligt på hans ord och kände ingen fruktan öfver att hafva lagt en liten hemlighet i hans händer. Hon erfor ett visst oförklarligt behag vid den tanken att de gemensamt hade en liten tilldragelse att dölja för den öfriga verlden — det var som ett svagt föreningsband dem emellan. Vi säga med glädje, att deticke endast var Julie, som erfor detta intryck; äfven för Harder framstod det i en klarare dager, genom den vändning som sakerna tagit, att han varit en ung oskyldig flickas beskyddare. Tantens obilliga vrede mot Julie, den sistnämndas undergifvenhet och slutligen hennes tillitsfulla trygghet vid