Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1867, sida 2

likasom för att invänta fru Mörks svar, men då det uteblef, vände han ovilkorligt sin blick mot Julie. Hon hade hitintills stått tyst, och först då han så vänligt och öfvertygande tog skulden på sig, hade hon något upplyftat hufvudet; nu mötte hennes blick hans, och då tanten teg, tog hon mod till sig och sade med darrande läppar: — Min tant menar att ni skall berätta detta för edra unga vänner, och att de skola skratta åt min tafatthet. Tårarne uppstego i hennes ögon, då hon stammande yttrade dessa ord, och hon stod rodnande framför Harder. Om det. var åsynen af den täcka, bedröfvade flickan, eller om det var den sårade sjelfkänslan, som dref blodet upp till hans kinder, låta vi vara osagdt, men han svarade med manligt allvar: E— Ni misstar er om mig, fru Mörk, jag är ej någon tanklös pojke, som finner nöje i att förvandla min egen uraktlåtenhet till ett pikant äfventyr, för att dermed roa mina vänner och nedsätta en ung dam; jag hvarken har eller skall omtala denna lilla händelse för någon. Emedan jag trodde att fru Mörk kände mig genom justitierådet Olufsen, tog jag mig den friheten att aflägga detta besök, hvilket jag nästan skulle ångra, om jag icke hoppades att åtminstone ni, fröken Linde, har fått bättre tankar om mig och blifvit lugnad genom min försäkran att denna tilldragelse, i hvilken ni är fullkomligt oskyldig, aldrig skall omtalas för någon. Han bugade sig med dessa ord för Julie och ämnade aflägsna sig, men hen, manad af en inre känsla och hemmets vanor, räckte honom handen; han behöll den ett