Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1867, sida 2

hennes kropp, så att hon kn appt kunde. tänka eller höra tydligt. Derför mera kände än hörde hon sitt namn slutligen uttalas och igenkände med outsäglig glädje, Harder, hvilken skyndade emot henne. Äfven hon ilade emot honom, fattade med darrande händer om hans arm och utbrast: — Gud ske lof att jag träffar er! Sedan själsspänningen var förbi, frambröto nu tårarne, och hela hennes kropp skälfde, då hon vid hans arin åter kände sig trygg. I så ord förklarade hon huru hon hade kommit i detta pinsamma 1 Harder insåg det genast och ångrade my cket, att han icke bättre dragit försorg om henne; han kände ju trakten och borde hafva frågat henne om husnumret. IIan bad henne om förlåtelse och erhöll den lätt; färg och leende återkommo i hennes ansigte vid hans betryggande närvaro, och Harder kände i detta ögonblick ej bedröfvelse, utan en viss, hitintills obekant fröjd öfver att vara beskyddare åt den unga lickan, som föreföll honom täckare och intressantare derigenom att hjertats tillit och rörelse afspeglades i hela hennes yttre. Gerna hade han önskat att litet längre få behålla den darrande armen i sin, men det rätta huset blef snart funnet; han ringde åter på, men då porten öppnades, utbrast Julie ängsligt: — Jag ber cr, emna mig inte förrän jag öfvertygat mig itt det är riktigt den här gången! — IIOn var så qvinlig och täck, då hon bönfallande blickade upp till honom, att han med glädje asthöll hennes hand i sin, medan de gingo n i förstugan, såg att trädet och alla de skanta föremålen funnos, sade henne godatt och uppsökte derefter med hastiga