Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1867, sida 2

Man ringde och sade hvarandra godnatt; från portvaktens skrubb öppnades porten likasom af osynliga händer, Julie gick in, och porten stängdes efter henne. Då hon såg sig omkring, föreföll förstugan henne genast fremmande, men hon trodde att det härrörde af den dunkla lyktans matta sken, och hen gick hastigt en trappa upp, för att se om det stora trädet på gården sträckte sina grenar up mot fönsterna. Nej! — det fanns icke der. Hon skyndade orolig ännu en trappa upp, — men tantens välbekanta matta låg icke utanför dörren. Hon insåg nu att hon tagit misste och befann sig i ett fullkomligt fremmande hus. Denna upptäckt väckte hennes fruktan, och utan någon bestämd plan skyndade hon åter hastigt ned, fick porten öppnad och stod snart rådvill samt ångestfull på gatan. Men hvad var nu att göra? — Hennes första tanke var att försöka upphinna Harder, som ju bedde i närheten, och i denna afsigt mera sprang än gick hon framåt, och då hon på afstånd varseblef en person, som hon i halfmörkret trodde vara han, ropade hon högt hans namn. Detta hade blott till följd att de få, som ännu befunno sig på gatan, betraktade med förvåning och ljersva blickar den unga flickan, som befann sig ute ensam vid denna sena timma. Hennes oroliga aktgifvande på hvarje förbigående ökade blott det tvetydiga i hennes ställning. En obestämd känsla deraf ntog henne och ökade hennes ångest; hon visste knappast mera hvad hon ämnade zöra samt gick rädvill längre ned åt gaan och sökte förgäfves ester husnumret. De framträngande tårarne fördunklade henes syn, och bledet rusade genom hela