Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1867, sida 3

lig ursäkt, anmärkande dervid: ,,Vi komma att begifva oss på en längre resa i nästa vecka. Hon talade sannt, men föga anade hon att hon skulle göra honom sällskap. Den 18 sistlidne Mars beslöt hon att sätta sin plan i verket. Hennes medbrottslingar — män af lägsta natur — Hammond, Yonker och Bowles, blefvo underrättade om tiden, då mordet skulle ega rum. IIon stämde möte med Fer21sSon. Enligt sitt löfte kom han. Då han inträdde i salongen, inbjöds han till ett enskildt rum intill densamma, der sällskaper brukade drieka vin o. s. v. Vonker kom in och presenterades af damen. IIon gaf order om en butelj vin. Då Ferguson lyftade den gnistrande drycken till sina läppar, utropade flickan: ,,Ferguson, detta är signalen till din död! och i och med detsamma han tömde glaset gjorde Yonker med en bowieknit en stöt mot Fergusons bröst. Denne uppfattade genast sin ställning, då det kalla stålet trängde in i hans venstra skuldra. Med ett hopp placerade han sig i ett hörn af rummet, drog en pistol och sköt ihjäl Yonker, just då denne försökte att skjuta på honom med en Derringer-revolver. Älskarinnan, som sålunda blef bedragen i sin plan, fattade nu en pistol och sköt på Ferguson, som föll, badande i sitt blod, ner i det hörn der han stått. Ursinnig vid anblicken af blodet, fortfor hon att skjuta på Ferguson, sårande honom på 4 ställen. Derpå rusade hon mot honom med knifven, men just i detta ögonblick aflessade han ett annat skott, och den sköna flickan föll död på sin fordne älskares kropp. En folkhop trängde in och samlade sig kring denna rysliga scen. Innan flickan blifvit lyftad från Fergusons kropp, var hon redan ett lik. Förnöjsamhet. Plantin Cavander, akademiesekreterare i Åbo i början af detta århundrade, var en kunnig och rikt begåfvad man, arbetade om dagarne, men rumlade om nätterna. Dock var han alltid lika fryntlig och glad, ,i medoch motgång lika. Ännu egde han god kredit på restaurationerna, men skräddare och skomakare hade obevekligen tillslutit sina förråder. Du går i frack i dag, tilltalade honom en på gatan mötande vän, och vi hade likväl 27 graders köld för en stund sedan. ,Ja, just derföre, svarade Cavander, ,tog jag på mig min sköna, varma frack; jag tyckte det skulle bli för kallt att gå i skjortärmarne. Om samme Plantin Cavander berättas följande anekdot från hans ungdom, då han bodde hos sin morbror domprosten Cavander: ,Det hände sig en dag att en gumma kom till församlingens pastor med anhållan att få begrafva sin man, som hade dött i yttersta fattigdom. Sedan tillåtelse härtill blifvit domkyrkosysslomannen till efterrättelse uppsatt, erfors att enkan ej egde en enda fyrk till gäldande af den lösen, den förre fordrade för sitt intyg och för likstol. Antingen af snikenhet eller af öfvertygelse att sterbhuset icke var så vanlottadt, som gumman föregaf, återtog domprosten med anledning häraf sin tillståndslapp, förklarande att begrafningen icke fick företagas, innan ifrågavarande afgift blifvit till fullo erlagd. — Under bittra tärar hade den fattiga gumman lemnat pastorsexpeditionen, då hon straxt utanför porten hejdades af en ung man, som icke var någon annan än domprostens egen systerson. Tillfrågad af honom om orsaken till hennes gråt berättade gumman förloppet af sitt olyckliga besök derinne och var redan i begrepp att fortsätta sin vandring till den nödens koja hon bebodde, då den unge studenten, lugnande henne med några tröstrika ord, lofvade att till påföljande dag om aftonen möjligen finna något råd huru allt skulle hos den stränge herren åter kunna ställas till rätta. Jemte några bepröfvade vänner och kamrater infann sig Plantin Cavander på utsatt tid hos enkan. Här togs kistan, hvari den döde hvilade, på studenternas axlar och bars i skydd af mörker och oväder — till kyrkogården skulle man tro — nej! till domprostgården var det. Sedan man genom den i hemligheten invigda hushållerskans biträde väl kommit in, nedsattes kistan i det invid sängkammaren belägna förmaket, och i största tysthet aflägsnade sig alla, som deltagit i dådet. — Man kan tänka sig domprostens häpnad och förtrytelse, då han om morgonen öfverraskades af den hemska uppenbarelsen. Utan vidare undersökning och utan att den sannskyldige blifvit ens misstänkt, fick kyrkobetjeningen befallning att ofördröjligen föra liket till den i grannskapet belägna kyrkogården och presterskapet förständigande att jordfästa detsamma. r potatis. I Mariestads Veckoblad läses: En v inMållen hemmansegare, boende i norra delen af Vestergötland — i hullken församling kan just göra detsamma — hade i höstas nedgräft 25 t:r ypperliga potäter, ämnade till sätt-potäter, i en temligen djup sandgrop, hvilken han höljde med ett rikt lager af granris, för att bättre förvara dem mot regn och köld. Som oftast vallfärdade han till den kära potatisgropen, dels för att efterse, om någon skattgräfvare, gripen af lusta till nästans välfångna egendom, förtullat det i den förvarade förrådet, dels ock för att göra sig underrättad hur det stod till med helsan — potäternas förstås! — Till sin glädje märkte han vid dessa sina besök ingen förändring, utan allt förblef i samma skick, som han lagt det, ända tills för en fjorton dagar sedan, då han gjorde den sorgliga upptäckten, att hälften af potäterna försvunnit — dock icke på ett oförklarligt sätt, ty märkliga spår efter menniskor syntes. — Vår hederlige potatisdyrkare harmades och beslöt — kosta hvad det ville — att lura ut och bestraffa den djerfve potatistjnfven. Till den ändan lade han vid gropen en räfsax, öfver hvilken han höljde en tunn matta, på det, i den händelse tjufven fastnade i den, hans ben derigenom icke skulle skadas ,.som värst. Ett i sanning klokt förslag! En afton några dagar efter saxens utläggande begaf han sig åstad till ,.grafven, sökte der ett säkert gömställe och afbidade så, — beväpnad med en knölpåk den inbrytande natten. Vid tolftiden kommer en karl smygande till grafven; men just som han tog det sista steget, -klapp — sa det och den klipska saxen omslöt på det ömmaste hans ben, hvarvid syndapalten började att skrika öfverljudt, troende att han ,råkat ut för något ondt, som han fälle ock gjort. Ögonblickligen rusade den bakom busken lurande mannen fram och började att kringklappa ryggtaflan på spekulanten, i hvilken han igenkände en sin granne; hvarefter han ändtligen förhjelpte honom ur knipan, sedan denne lofvat att göra bot och ättring samt betala 200 rdr; detta till varning för potatis-tjufvar. Gentilt skall det vara! Öfverpolismästaren i Warschau har befallt, att till kejsarens väntade ankomst dit alla drängar skola, på sina husbönders bekostnad, vara försedda med en uniform, bestående af blåa bluser och hvita förkläden, en befallning, som ej lärer bli så alldeles billig att efterkomma. Drängarne 1 Warschan ha nemligen just ej rykte om sig att vara synnerligt Snygg hvadan ,uniformen torde behöfva att ombytas ett par gånger i veckan. Vidare har anbefallts, A alla has äfvensom murar och staket skola 1t