Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 2

Gången af en tjurfäktning har redan så ofta blifvit beskrifven, och hvarje nummer af programmet liknar det andra så mycket, att de erbjuda en omvexling erdast genom tjurarnes olika lynne, och det skulle trötta läsaren, om vi skulle ingå i detaljer angående början af dagens corrida, hvarvid dessutom inga synnerligt vilda djur erbjödos. — Lamm, lamm! hörde man röster från tendido, — men inga tjurar, — man har fodrat dem dugtigt, så att de kunna hålla sig på benen, — marrajos! äkta krukor; — kunde man inte tro att den der skulle med sina horn kasta picadoren och hästen öfver sig som en boll, och ändå kryper han fegt undan till sitt. stall; — kör fram honom med piskan, om inte annat hjelper, — nej med eld! Banderillas de tuego! ropa några röster och tusende instämma, — ja, Banderillas de fuego! Detta är den grymmaste och obehagligaste anblicken under tjurfäktningen; dessa banderillas, prydda med fantastiska pappersremsor och färgade band, äro försedda med stålspetsar och hullingar samt små antända luntor, som stå i förbindelse med raketer och svärmare. Redan sitta ett par fast vid den modlöse tjurens hals, de antända sig, raketerna slingra sig som glödande ormar utefter hans hud, och de Dyiisande svärmarne öfverströ honom med eld. Och nu störtar han framåt, vild och ursinnig, kastar omkull några chulos, hvilka ej snabbt nog springa öfver skrankorna, och låter espadan, som är en nybörjare, få så mycket att göra, att han ej är i stånd att förtjena sig bravorop och handklappningar. Han gör en felstöt, ty vär