Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 2

Men derefter tystnar åter larmet, ty under en liflig musik inträder la Quadrilla de los terercros; picadores på magra höga klippare, med de långa lansarne upplyftade, chulos, banderilleros samt några espadas, men icke den store Mendovia, hvilken anser det under sin värdighet att visa sig förrän i det afgörande ögonblicket, då han skall uppträda emot den vildaste tjuren, — och slutligen en chachetero, mannen, som har till uppgift att med en kort, dolklik knif i vissa fall gifva tjuren nådestöten; och nu följa mulåsnorna, som skola släpa den dödade tjuren ut ur arenan. På dem, deras seltyg och förare användes den största prakt, och de emottagas med högljudda handklappningar af publiken på tendido. Men det är också inödan värdt att betrakta dessa mulas del arrastradero; deras ok är af förgyldt maroquin och palissanderträ, behängdt med guld och silfverfransar; på deras pannor korsa sig dyrbara snören och bandrosor; mellan deras öron svaja fjäderbuskar af ett fabelaktigt värde; tömmarne äro af blått sammet, beströdt med guldstjernor likt en sommarhimmel. Och så hela seltyget: på bröst, rygg och hals klinga klockor af massivt silfver. Lika så rikt utstyrda äro de chulos, som styra dessa mulåsnor. Denna prakt bekostas af någon grand, och hvem vet om han ej sjelf i detta ögonblick befinner sig bland chulos, denna nationalteaters statister; ty man har ofta sett ädlingar af det renaste, göthiska fullblod, som hvarje Måndag utbytte sin hertigliga krona mot den xeresanska formansmössan, samt sina förfäders svärd mot zagalens piska; det är ett nationalnöje, likasom räfjagten och kappridningen i England.