Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 2

vara omkring sex år gammal, hade fint glänsande hår, en lång, elastiskt svans, smidiga knän, små klöfvar, starka, svarta ech icke alltför långa horn, rörliga, runda öron och gnistrande, mörka ögon. Ehuru chulos och banderilleros väl insågo att de här hade att göra med en annan motståndare, hade de dock blifvit alltför trygge genom hans frommare föregångare, ty i stället för att enligt regeln vid en ny tjurs uppträdande hålla sig nära skrankorna under oafvänd uppmärksamhet, stodo de lugnt samtalande i små grupper, några till och med i närheten af stallet, och blickade nästan likgiltigt mot tjuren, hvilken gick helt lugnt några steg framåt, för att derefter plötsligt i fullt raseri störta sig mot chulos, hvilket framkallade en allmän, ganska komisk flykt. At skiljda håll skingrades hans snabbfotade motståndare, och många, som ansågo sig öfverflödiga för tillfället, hoppade öfver skrankorna med utomordentlig vighet, hvarvid en af dem följdes så tätt i hälarne af tjuren, att denne framkom nästan samtidigt med chulon till skranket, och det var knappt en tums afstånd mellan tjurens horn och den flyendes sidenbyxor, då han, förskräckt och andfådd, hoppade öfver skrankorna. — Bravo toro! bravo! — Un Cojante puro! Nu uppträdde picadores; — den förste var lycklig och träffade tjuren med sin lans tätt bakom hornen, hvarefter han hastigt kastade sin häst åt sidan; men den andre har låtit tjuren komma rätt emot sig, och nu halkar hans lans utefter ryggen i stället för att träffa djurets hals: — arme häst! Den ursinnige tjurens horn borra sig djupt in i hans kropp, och emedan han störtar omkull vid den väldiga