Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 2

jan, som fastnat i djurets kropp, måste han släppa, emedan djuret icke blifvit dödligt såradt, utan rasar ännu vildare än förut genom arenan. Arme espada! Der rör sig ingen hand till helsning, damerna utbreda sina solsjädrar för ögonen för att ej se den oskicklige, herrarne prata högt och likgiltigt med hvarandra samt tända en ny cigarr, medan manolas med sitt anhang på tendidol råda den stackars espadan att köpa sig en ny pennknif, emedan tjuren fråntagit honom hans förra; andra uppmana honom att gå hem och utsvettas sin fruktan i en väl genomvärmd bädd. He! Sennor Zampa brutos! — Djurätare, akta dig! Der kommer tjuren tillbaka och vill hämnas din eländiga stöt! Det skulle hafva fortfarit länge på detta sätt, om ej tjuren börjat vackla på sina ben och slutligen störtat af blodförlust, hvarefter cachetero dödat honom med en rask stöt, och mulåsnespannet uppträdt för att släpa ut honom. Men en annan fäktning börjar efter en icke alltför lång paus, som åskådarne begagnat till att skratta, prata och utbyta sina anmärkningar, medan musiken spelar ett lifligt stycke. . Stallet öppnas åter, och då tjuren framträder, hör man ropen: — En röd devisa! — En röd devisa! — vi skola nu få se någenting bättre! — Devisa betyder den bandros, med hvilken tjuren blifvit prydd, och den röda färgen förkunnar att man har att göra med en tjur af race, de buen trapio, och sålunda förefaller han äfven kännarne, då han helt långsamt och försigtigt, utan att visa sig ötverraskad af solskenet, glansen och musiken, framträder på arenan. Han kunde