Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1867, sida 1

parterna, hvarvid båda oftast åter lugnade sig under de närsittandes hallo. Ytterst komiskt var det då någon, som satt högt uppe, händelsevis upptäckte någon bekant djupt under sig, och öfver säten och sittande nu nedsteg eller rättare sagdt nedföll, ty hvar och en, i hvars granskap han kom, underhjelpte under högt skratt hans nedstigande, hvilket på detta sätt egentligen kunde kallas ett nedramlande. Oftast försiggick detta i största endrägt, endast här och der vredgades en skönhet, hvars mantilla kommit emellan, men hon blidkades på det mest komiska sätt af den nedfallande, hvilken försäkrade henne att hennes skönhet ej lidit det minsta deraf, tvärtom måste han göra henne sin komplimang, ty hon var vida vackrare än tusen flickor, som han kände, men hvilkas namn han ej kunde erinra sig för ögonblicket. På alla sidor om den vidsträckta kretsen visade sig dylika scener, och om det herrskade några ögonblicks lugn på den ena sidan, så började det blifva desto lifligare på ett annat håll. Derunder bländades ögat af den brokiga menniskomasan, af damdrägternas lifliga färger och af de många röda mantas, men isynnerhet af det strålande solljuset, som glänsande belyste den ena delen af kretsen. Der höll man äfven solfjädrarne i beständig rörelse, dels för att skydda sig mot solstrålarne, dels för att affekteradt fläkta svalka, eller för att genom tecken samtala med längre bort sittande bekanta. (Forts.)