Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1867, sida 3

biträda, till Carl den trettondes torg, der truppen aftackades. Dagligt Allehanda tillägger: I likhet med de föregående åren har löjtnant v. Hennigs med oförtröttadt nit ledt vapenöfningarna inom Stockholms folkskolor och här genom att enskildt undervisa de mera försigkomna gossarne uti exercisreglementets olika delar lyckats bilda en befälsklassgbland dem. Det är sålunda lika glädjande för hvarje vän af nationalförsvaret, som det är hedrande för löjtnant v. II., att dessa bemödanden ledt till så tillfredsställande resultat. Hela styrkan var klädd i uniform, bestående till större delen af blå och en del gröna bluser, hvita byxor samt guttaperchamössor med gul rand. Desså persedlar så väl som gevären hafva blifvit anskaffade genom frivilliga bidrag inom församlingarna. — Sträng, men sen — srättrisa! Under denna rubrik omtalar Dagl. Alleb:a följande upprörande händelse: För omkring fem år sedan blef en man vid namn Bouscher för någon försummad gaturenhållning ådömd 5 rdrs böter. annen var då extrapoliskonstapel och, såsom han sjelf uppgifver, blef bötesbeloppet vid utbetalning af hans månadsaflöning i nämnda egenskap innehållet, ehuru han derå saknar qvitto och den poliskommissarie, som uppgjort liqviden, aflidit. Genom sjukdom bragt i elände, har han sedan dess tillbragt sin tid dels på försörjningshus, dels på Katarina fattighus, der han eaktadt han ej är gammal, af nämnda orsak är för sin återstående lifstid intagen. Häromdagen uppkallad till polisdomstolen, blef han der af fordrad de honom år 1562 ådömda böter, och di han såsom fattighushjon saknade tillgång, dömdes han, till 3 dagars fängelse vid vatten och bröd. Förgäfves bad mannen, som aldrig varit för brott tilltalad och således ej gjort bekantskap med häktet, om anstånd, då han möjligtvis genom den menniskovränlige direktören vid fattighuset eller på annat satt kunnat bereda sig utvåg till böternas betalande. Från hr polisdomaren Granströms mun ljöd det oblidkeliga och oemotståndliga: .,för ned honom-! Skälfvande af svaghet och ångest, insattes han i fängelset, der han af tre fångknektar afkläddes och påsattes fångdrägten för att, så sjuklig han än var, undergå vattenoch brödbestraffning; så beskrifves första scenen af detta drama. En ljusbild på denna mörka tafla af ,,samhällets olycksbarn visar sig dock, då tvenne af hans barn, underrättade om tadrens olycka, skyndat till fängelsegården, der fadren till sin stora glädje genom gallertönstret blir dem varse. Den äldste af dem, en fattig tobaksarbetarlärling, hade hos en pantlånare belånat den enda klenod han egde, sin klocka, och med dessa penningar beredde han fadrens försättande på fri fot. Gossens vackra handling förtjenar att omtalas, men på samma gång kan man ej underlåta att beklaga det småsinne, oler hvad det må kallas, att efter så lång tids förlopp och under så sorgliga omständigheter icke kunna låta en sådan stackare, som intet brott besått, få vara tredad i sin ingalnnda afundsvärda fristad. Icke hade samhället lidit deraf, att j dessa penningar och dessa tårar blifvit at ordningsmakien utpressade.