är rik på ord, är den dock desto uppriktigare,, desto mer gående från djupet af mitt hjerta. Ännu en gång, en hjertlig tacksägelse mina herrar. I andra kammaren yttrade dess talman, biskop Sundberg: Mina herrar Då vårt riksdagsarbete för denna gång år afslutadt, återstår nu intet annat än ntt s ga hvarandra farväl. Jag vet att detta sker meå uppviktig hjertlighet och med det fulle inbördes för: troende, som utgör den söt: ue, som Uts Åraste borgen för en lycklig fortsättning af varg gemensamma bemödanden i de kom en talln nande åren. Huru mycket har a ällri-gen förändrat sig under de fyra måJAde vi här varit tillsamman? Då vi möttes den 45 Januari återsågo visserligen många af oss vå ner från en föregående tid och alla hoppades vi det bästa af våra förhandlingar, emedan vi voro beslutna att efter förmåga göra vår pligt; men flertalet torde ändå hafva erfarit en känsla af osäkerhet i afseende på hvad som närmast skulle komma att ske, ty den personliga bekantskapen var hvarken så fullständig eller så allmän, som de nya förhållandena, om icke kräfde, dock gjorde synnerligen önskvärda. Det var ju ock behotvet af att undanrödja denna brist, som snart föranledde särskilda sammankomster emellan dem, som voro eller menade sig blifva likatänkande, dels för att uppgöra förslag till de val, som enligt riksdagsordningen borde anställas, och dels för att öfverlägga om vigtiga samhällsintressen, hvilka man ansåg nödigt att med så mycket som möjligt enade krafter bevaka. Sådana oskyldiga och af en inre vändighet framkallade sammankomster har inbillningen utanför detta rum, än i oro, än i hänförelse, sedermera förvandlat till ett slags pol a klubbar celler åtminstone till två mot hvarann halftiendtliga statsekonomiska partigrupberingar. För den, hvilken såsom en lugn åskädare stått helt och hållet utanför dem, må det vara tillåtet att tro, att vi äro färdiga af hela vår själ tacka Gud, om Han vill i framtiden bevara oss från andra söndringar än denna en liflig inbillnings skapelse. Sedan vi nu tillräckligt länge hunnit se hvarandra klart i ögonen, veta vi mycket väl, att vi allesamman utgöra ett enda stort kosmopolitiskt par som vill att Sverge skall vara en värdig länk i kulturfolkens kedja, och på samma gång ett stort ,.fosterländskt eller landtmannapartirk, som framtörallt vill sörja för fåderneslandets urgamla sjelfständighet och således äfven för dess modernärings förkofran. ö Med morgondagen återgå vi till våra vanli bestyr, hvilka iör mängden af oss äro gans olika med dem, som sysselsatt oss under den sist förflutna tiden. Ol äro de ock sinsemellan, men såkert äro de oss alla lika dyrbara, eftorsom det lefnadskall mannen valt är en beståndsdel af honom sjelf och troheten inom detsamma är grundvilkoret icke blott för all enskild trefnad, utan ock för all medborgerlig duglighet. Hvile alltså välsignelse öfver oss alla äfven i dessa bestyr, de må röra sig i statens värf, i kyrkans och vetenskapens tjenst eller i de mångfaldiga arnes yrker; frid öfver våra hem! are härmed ock mitt eget varma, iunerliga och tacksamma afskedsord till eder, mina herrar, uttaladt. Jag har nyligen vid ett föregående tillkt att toska mina förbindelser till eder gt bistånd, för godhet och öfverseende under hela riksdagens lIopy och jag ber eder ännu en gång före uppbrottet, mottaga min tacksägelse. Då jag från den af mig icke eftersökta talmansplatsen ställde en eder min första helsning, yttrade jag bl nd annat, att jag med lugn förtröstan sick Mina svåra åligganden till mötes, och det lår sanning i de orden, ej derföre att jag trodde på min egen förmåga, utan derföre att jag hyste ett ärligt uppsåt att göra allt så godt jag kunde och att, om jag icke desto mindre misslyckades, återlemna i min konungs händer det förtroende ga hvarmed han hedrat mig. Ett sådant steg har ej behöfts tagas, ty I hafven ej velat det. Varen öfvertygade, mina herrar, att lika högt som jag uppskattar äran af att hatva fått vara den förste talmannen i riksdagens andra kammare, lika djupt känner jag värdet och betydelsen af den välvilja, som låtit det ske utan någon min förödmjukelse. Många skickligare min skola efter mig intag den stol j lemnar. men aldrig skall derifrån tala en mer tillgifven vän, än den som nu säger eder farväl. Denna vänskapsoch tacksamhetsbetygelse anhåller ja ärskildt få ställa till kammarens ärade ce talman, som vid alla tillfällen beredvilligt gikvit mig råd och hjelp. Endast sällan har jag behöft lemna ordförandeskapet ifrån mig; men då det någon gång iffat, har jag skattat mig jycklig att veta klubban öfvertagen af en säker hand. Likaledes betygar jag af både pligt och böjelse kammarens redbare sekreterare äfvensom hela kanslipersonalen min aktning. Då jag förklarar dem samtligen hafva till min fulla besåtenhet fullgjort sina skyldigheter, har jag med detsamma för dem uttryckt min uppriktiga erkänsla. Och nu till slut, mina herrar, låtom oss med vår tanke gemensamt återvända till de dyra föremål, som stå högt öfver oss sjelfva och våra egna angelägenheter, i det att vi förr än vi skiljas åt af innersta hjerta upprepa riksdagens begynnelseord: Gud bevare konungen och fäderneslandet! Ilr IIlierta tolkade härefter å ledamöternas vägnar deras tacksamhet för den oväld, det tålamod och den vi vilja, som biskop Sundberg ådagalagt under utöfningen af talmansbefattningen, och hvarige nom han tillvunnit sig allas odelade aktning och tillgifvenhet. F faÅ Åp ÄgAÅ U