Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1867, sida 2

— Derom har jag egentligen inte frågat er. — Men det gläder er, om jag försäkrar att dagens eorrida blir särdeles lysande. — Kommer min bror inte in? — Då vi skiljdes i dag åtta dagar sedan, nämnde han ej något derom. Paula upplyftade långsamt sina herrliga ögon, och då hennes blickar träffade den unge mannens ansigte, sade hon med en otålig åtbörd: — Visa mig den ynnesten, Ruiz, och tag af er ohyggliga hatt; — om jag kunde begripa hvarför ni valt just denna hemska drägt; — jag tror att ni har gjort det endast för att förarga mig. — Om jag skulle tro det, måste jag antaga att ni en gång intresserat er för mig men ehuru jag är öfvertygad om motsatsen, skall jag likväl taga af mig hatten, emedan ni önskar det. -Tack, Ruiz, sätt er nu här bredvid mig, ty då kan jag åtminstone få betrakta ert ansigte, utan att tillika se den långa, svarta rocken. — Ni gör orätt uti att gäckas öfver min drägt, svarade han, sedan han åäsatt sig bredvid henne, — den borde vara er kär, om ock endast för kontrastens skull; — min svarta drägt erbjuder en hvila åt edra sköna ögon, som sedermera skola betrakta så mycken glans och prakt. — Går ni afven till tjurfäktningen? frågade hon i likgiltig ton. — Don Bartolomeo, som ofta nog tilllåter sig detta nöje, ser inte gerna att jag visar mig der, och uppriktigt sagdt, ehuru jag börjar att vänja mig af med denna verldens fåfinglighet, så har jag dock ännu ej hunnit derhän att bland alla de pryd