Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1867, sida 1

RIKSDAGEN. Afslukningsplena siskl. Thorsdays midduyg. Såsom man kinner, samlades kamrarnes ledamöter, efter återkomsten från rikssalen, i sina plenisalar, der afskedshelsningar då vexlades mellan talmännen och ledamöterna. A.-B. lemnar derför följande redogörelse: I första kammaren yttrade vid detta tillfille talmannen grefve Lagerbjelke: Mina herrar! Då vi nu afsluta våra gemensamma arbeten, och innan kammaren för sista gången under denna riksdag åtskiljes, tillåten mig mina herrar, att till eder frambära en sann och liflig tacksägelse för den vänskap, välvilja och förtroende, hvilka I, uti så rikligt mått, låtit komma mig till del, och hvaraf jag kunnat göra mig förtjent endast genom redliga afsigter och god vilja. Ltt nytt tidehvarf i fäderneslandets historia har med denna riksdag tagit sin början. Det från sudren ärfda sättet för folkets deltagande i lagstiftning och beskattning har öfvergått i former, bildade enligt en ny tids fordringar på samfälda rätticheter. Denna förändring ligger icke på ytan, den intränger i statslifvets alla delar. Sjelfva förändringen är dock i och för sig icke ändamål, endast medel; målet är och förblitver detsamma: folkets förädling och lycka, fäderneslandets frihet och ära. Matte vårt lands lagstift. mer och mer befordra detta höga mål; måtte Gud bevara konung och fädernesland. Frih. Sprengtporten höll härefter å kammarens vägnar följande tal: Herr grefve och talman! En lyckligare förmedling emellan den förtlutna och den nya tidem hade icke kunnat uppstå än då åt eder, herr grefve! som så värdigt slutat den kedja af utmärkta män, som i århundraden fört landtmarskalkstafven, konungen lemnade det dyrbara förtroendet, att vid begynnelsen af ett nytt tidskifte i ges hi a öfverläggningarne inom riksdagens första kammare. Hvad som borde väntas af herr grefvens upplysta och oväldiga förmanskap var väl bekant, för de många här närvarande riksdagsmän, som bevistat de föregående riksmötena, och skulle snart blifva uppenbart för alla. Det är sålunda med tänkesätt af odelad högaktning och tacksamhet för herr grefvens osparda omsorger i utöfning af sitt ansvarsfulla kall, som kammarens ledamöter efter fulländadt värf till sin talman uttala ett afskedsord, som skulle kännas tungt att utsäga, så framt de icke egde förhoppningen att efter någon tid återfinna henom på en plats, der hans frånvaro skulle komma att djupt saknas. Den välvilja, med hvilken herr grefven vid alla tillfällen omfattat kammarens ledamöter, innebär en visshet att herr grefven med nöje skall förvara ett minne af dem, och en sådan minnesruna hafva de nedlagt i ett fotografiskt album, som, enligt kammarens uppdrag och a dess vägnar, jag uu har äran öfverlemna till herr grefven och talmannen, på samma gång som jag uttrycker allas vår lifliga önskan, att i dess vänskap och hågkomst alltid varda inneslutne. Sedan det af frih. Sprengtporten omförmälda album blifvit öfverlemnadt, yttrade grefve Lagerbjelke: Mina herrar! För den dyrbara gåfva, hvarmed kammaren hedrat mig, dyrbarast genom det minne af vänskap den innesluter, anhåller jag att få aflägga en nadsfull tacksägelse. Om denna tacksägelse i