Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1867, sida 5

— Kanske, — längre fram, — — men nej, — det är omöjligt! Fröken då — — hade emellertid aftagit sin halmhatt, och i det hon lossade en dervid fästad, konstgjord syrenklase, sade hon med ett förtjuSande leende, i det hon gick fram till den maskerade: — Emottag åtminstone denna blomklase som ett litet minne af min tacksamhet — — och mig. — Och kom ihåg, tillade bankiren — att dender blomklasen är en talisman, som för er skall öppna alla dörrar i hotell d — —. Den maskerade emottog blomklasen med synbar rörelse och sade, i det han fästade den i knapphålet på sin rock: — Tack, tusen tack, min fröken, ni anar ej huru obeskrifligt dyrbart detta minne skall blifva för mig. Dervid varseblef fröken d — — att hans ljusa väst var fläckad af blod, som droppade ned från masken. — Min Gud, hvad ser jag? utbrast hon; — ni är sårad! — En småsak, endast ett skrubbsår i pannan — Ilar du din flacon med dig? frågade nu bankiren, i det han skyndade fram. — Ja, i min pirat i kabrioletten. Medan bankiren sökte flaconen, fortfor fröken — Ni måste lossa er mask! Den okändes kraftfulla gestalt skälfde, då han hastigt utbrast: — Nej, nej, — för Guds skull; — — det behöfs icke; — det är blott en obetydlig rispa i pannan. — Jag ber er, återtog fröken d — — och framtog sin näsduk, — låt mig förbinda er; lossa er mask! åsyhnen af mitt ansigte skulle förskräcka er! — Tror ni då att jag skulle förskräckas vid åsynen af en skada, ädragen för min skull; jag bönfaller, låt mig ej plågas af den tanken att ni allvarsamt skadat er för vår skull. Den unga flickan var så skön i detta ögonblick och hennes röst så bedjande, att den okände, efter ett par sekunders synbar tvekan, svarade med dof röst: -Ilvem kan motstå en engels böner! Med dessa ord aftog han masken, månskenet belyste klart hans ansigte, och den unga flickan, som befann sig tätt framför honom, stod ett ögonblick likasom förstenad; plötsligt uppgaf hon ett anskri och nedsjönk sanslös i armarne på fadern, som just framskyndade med flaconen. Den okände hade emellertid vändt sig åt sidan samt påsatt sin mask, och vid den bestörte bankirens utrop: — Hvad i Guds namn betyder detta? svarade han i en obeskrifligt sorgsen ton: — Ni ser att jag har skäl att dölja mitt ansigte likasom mitt namn! Anse detta äfventyr som en dyster dröm. Farväl! — Jag skall aldrig glömma det, tillade han för sig sjelf och aflägsnade sig med hastiga steg mot Paris. Den slöja, som så länge höljt denne hemlighetsfulle mans lefnad, har nu slutligen blifvit upplyftad, och se här i korthet hans historia. År 1820 glänste grefvinnan ÅAng---genom sin ungdom, skönhet, snille och rikedom inom den eleganta verlden i Paris. Hon hade en besynnerlig smak: hennes största nöje bestod uti att i sin salong beständigt hafva några apor, hvilkas upptåg och grimaser roade henne obeskrifligt. I April månad samma år gaf hon lifvet åt en son, hvars hufvud och ansigte fullkomligt liknade en apas. Grefvinnan tog saken lugnare än sin make, hvilken sörjde så häftigt öfver denna naturens nyck, att han sköt sig för pannan ett år derefter. Grefvinnan köpte då huset i faubourg du Roule och drog sig tillbaka dit för att uppfostra sin son. Utom modern, husets läkare och en gammal kammartjenare, som var invigd i hemligheten, kände ingen annan barnets verkliga utseende, ty det bar alltid en svart mask då det visade sig ute. Med undantag af hufvudets form hade den unge grefven likväl intet skäl att beklaga sig öfver naturens gåfvor, han var utmärkt väl växt, hade ädla och artiga mantr, och hans ohyggligt fula ansigte saknade ej ett visst spirituellt uttryck; hans drag egde förvånande rörlighet; men då han blef äldre och kunde uppfatta sin exceptionella ställning, greps hon af en djup melankoli, och han kunde aldrig se sig i en spegel utan en känsla at förtviflan och afsky. Grefvinnan hade ej försummat något i hans appföstram och hon understöddes deruti af en aktningsvärd lärare. Då den unge grefven uppnått tjugo år började hon tänka på att gifta honom och föreslog honom att inleda några bekantskaper, men sonen afslog detta bestämdt, ty han kunde aldrig besegra sin fasa för sitt utseende, och insåg att den måste delas af alla andra. Hans enda förströelser voro, utom studier och kroppsöfningar, nattliga promenader utåt Iandsbygden. Men efter det äfventyr vi ofvan skildrat, visade han sig aldrig mera på gatan,, och hans trädgård blef det enda fältet för hans utflykter. Derjemte ökades hans melankoli synbart och han meddelade aldrig sin ömma moder sitt äfventyr, likalitet som han förrådde den bild, som han outplånligt bar i sitt inre. För ett par veckor sedan inträdde grefvinnan sem vanligt en morgon i hans sängkammare, der hon fann honom fullt påklädd hvilande i en chaiselongue. Men då hon kom närmare, märkte hon till sin bestörtning att han ej längre andades; — han var död, och i den venstra handen, som han ulkt emot sitt brustna hjerta, höll han en af tiden gulblekt klase af konstgjorda, hvita — syrener! S. N-.