Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1867, sida 5

— 808 AA —U— — Mannen med sammetsmasken. I slutet af Faubourg de Roule i Paris, vid en gata. som utgjorde en del af den forna banlieun, reser sig midt uti en omsorgsfullt kringgärdad trädgård en vacker byggnad, som qvarterets innevånare kalla ,,det hemlighetsfulla huset. Man hade aldrig sett fönsterna öppnade i den första våningen af denna boning, der man påstod att en högst besynnerlig person lefde sedan många år tillbaka. Icke ens husets tjenstfolk tillätos inträda i de rum, som beboddes af denna hemlighetsfulla varelse, hvilken vårdades uteslutande af sin moder. Några äldre personer i qvarteret påstodo sig för lång tid tillbaka hafva sett en högväxt man, insvept i en vid kappa, en och annan gång, samt alltid sent om qvällarne, lemna detta hus och företaga en enslig promenad utåt landet. Hvad som ännu mera ökade nyfikenheten och intresset för denne nattvandrare var, att hans ansigte vid dessa promenader alltid betäcktes af en svart sammetsmask. Men slutligen upphörde äfven dessa utvandringar, och den hemlighetsfulle mannen visade sig sedermera aldrig ute, efter följande tilldragelse, som vi i korthet skola skildra. Det var sent en Augustiqväll för många år s dan, då porten i det hemlighetsfulla husets trädgårdsmur öppnades, och den besynnerlige mannen trädde ut på gatan samt gick som vanligt ut åt landet. De få personer, som ännu befunno sig ute i grannskapet, följde med nyfikna blickar den högväxta gestalten, insvept i sin vida kappa, och de sågo tydligt under hans bredbordiga filthatt den svarta sammetsmask, som betäckte hans ansigte. Utan att bekymra sig om det intresse han väckte, fortsatte mannen emellertid sin väg mellan de täcka, kringströdda villorna, hvilka då, innan banlieun ännu var införlifvad med Paris, här bildade ett mellanting af stad och land. Qvällen var herrlig, ty fullmånen glänste från den djupblå, molnfria himlen och spred öfver nejden detta mystiska sken, som så oemotståndligt inverkar både på känslan och fantasien, hvarjemte en lätt vindflägt kringströdde doften af trädgårdarnes blommor. Ju mera den hemlighetsfulle mannen aflägsnade sig från den tätare bebyggda trakten, desto långsammare blef hans gång; hans bröst höjdes likasom för att i fulla drag insupa den friska luften, och flera gånger blickade han upp mot den glänsande himlarymden med en rörelse, som antydde på en gång trots och djup smärta. IIan befann sig nu alldeles ensam; de sista villorna lågo ett långt stycke bakom honom, och framför sig såg han den hvita vägen skimra som ett silfverband i månskenet. Han stannade, vände sig om samt betraktade den praktfulla taflan framför sig. Der låg Paris med sina oöfverskådliga husmassor, sina talrika tornspiror. som glänste i månskenet, och från den äldiga staden framträngde ett aflägset brus, snarlikt hafsdyningens svall mot en klippig kust. För öfrigt var allt tyst omkring den enslige vandraren, hvilken stod der så orörlig som en bronsstaty, medan de ur maskens ögonöppningar sällsamt framskimrande ögonen var det enda, som förrådde lif hos den athletiska gestalten. . . Plötsligt väcktes han ur sina grubbleriet af ett aflägset ångestrop, hvarjemte hofslagen af en galopperande häst hördes närma sig utåt vägen från landet. Mannen vände sig häftigt om, — ännu ett ångestrop hördes, och han kunde nu jemte hofslagen urskilja bullret at ett åkdon, som fördes framåt med en förfärande hastighet. Det var synbarligen en skenande häst, som nalkades den punkt, der han befann sig. Hastigt ställde han sig vid sidan af vägen, aftog sin kappa och inväntade åkdonet, hvilket han redan kunde urskilja, då det med ett lokomotivs hastighet tycktes flyga utefter vägen. Ilan såg att det var en kabridjett, i hvilken tvenne personer befunno sig. Något vidare hade han ej tid att observera, ty handlingens ögonblick var nu inne, och med ett enda språng störtade han fram till hästens sida, fattade tag i hufvudlaget och gaf honom ett så våldsamt knytnäfslag i hufvudet, att det till hälften döfvade djuret knappt förmådde stegra sig och derefter stannade, skälfvande som ett asplöf. Allt detta hade varit några sekunders verk, och ögonblicket derefter hoppade en äldre välklädd man ur kabrioletten samt lyftade derur ett fruntimmer, hvilket, ehuru uppskrämdt, ej hade förlorat besinningen, och nu visade em ung, täck flickas fina anletsdrag och smärta växt. Den äldre mannen, mot hvilken den unga flickan stödde sig, nalkades nu den kraftfulle, mörka gestalten, som ännu fasthöll den frustande hästen, och sade med värma: — Min herre, ni har räddat mitt och min dotters lif; hur skall jag kunna tacka er? — Jag har endast gjort min pligt, min herre, hvar och en skulle hafva handlat på samma sätt, svarade mannen i masken med välljudande, ehuru något dof röst, i det han gjorde en artig bugning. Fader och dotter märkte nu till sin förvåning att deras räddare var maskerad, men både hans drägt och bållning förrådde en person tillhörande en högre samhällsklass. — Detta förringar ej värdet af er vackra handling, återtog den äldre mannen, — men tillåt mig att få presentera mig såsom bankiren d: — —, och detta är min dotter Adelaide. — Som förenar sina tacksägelser med sin fars, inföll den unga damen med en behagfull åtbörd. Den hemlighetsfulle mannen bugade sig djupt, dock utan att aftaga sin hatt, och fröken dE — — tyckte sig se tvenne eldstrålar framtränga ur den mot henne vända svarta masken, så att hon med en ofrivillig bäfvan tryckte sig närmare intill sin far. — Våga vi anhålla att få veta vår räddares namn? sade bankiren. — Tyvärr nödgar mig ett grymt öde att dölja mitt namn likasom mitt ansigte, svarade mannen med masken; — men jag bör dervid tillägga att jag bär ett ädelt och fullkomligt fläckfritt namn. i å kunna vi ju likväl hoppas att en gång få erfara det? återtog bankiren. Mannen stod några ögonblick likasom tveksam soch betraktade skiftesvis fader och dotter; slut Hlisen sade han: