Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1867, sida 2

samhället blifsa större än der hvarest man befinner sig på en lägre ståndpunkt. Men månne man ej bar vunnit en motsvarande besparing i andra hänseenden? När en obemedlad familjfader jörut måste betala 3 å 10 rdr — lågt räknadt — för ett barns undervisning i en ganska ofullkomig skola, så få alla hans barn nu för intet en god undervisning i de offentliga skolorna. För blott 2:ne barn gör detta 16 å 20 rdr om året, motsvarande en icke ringa kommunalskatt. De tattigaste få derjemte för sin skolgång mat och kläder. — Är icke äfven den dels fria, dels billiga sjukvård, som i ett väl ordnadt samälle står de obemedlade öppen, något värd? Är icke en lätt tillgång på godt vatten en ovärderlig sak just för de minst bemedlade? Man bör beräkna hvad det skulle kosta att skaffa sig allt detta sjelf, för att bedöma det pris man derför betalar i och med kommunalskatten. Ingen kan dock vara likgiltig eller känslolös för de bekymmer dessa skatter vålla mången mindre bemedlad, och det r hvarje samhälles högsta åliggande att lätta dessa bördor, dels genom en sträng hushållning, dels genom bördornas rättvisa fördelning. Men man bör göra sig väl reda för båda dessa omständigheterÄr det verkligen en misshushållning å samhällets sida, att söka åstadkomma, genom samfält kraft, företag, som bereda individerna en besparing i deras enskilda utgifter, äfven om de något öka bidragen till det allmänna? Är det ej rättvist att hvar och en lemnar sina bidrag i proportion till sin förmåga, d. ä. till sin inkomst och förmögenhet samt till sina insigter och arbetskraft? Och låtom oss ej kränka denna rättvisans lag, ty straffet skall då ej uteblifva. Lägga vi bördan orättvist på den obemedlade, så framträder straffet 1 form af fattigdom och uselhet. Lägga vi henne orättvist på deförmögne, så kunna de lätteligen öfvergifva ett samhälle, som kränker deras rätt, och bördan återfaller så mycket tyngre på de öfrige. Månget frivilligt offer till det allmänna skall också återhållas, när det fordras såsom en tvångspligt. Låtom oss alltså väl akta på rättvisan, och må, på dess fasta grundval, menniskokärleken stödja sin fria verksamhet till de mindre lyckligt lottades välfärd och förkofran!