Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 2

res sig på en bänk samt grät bittert. — Jag vill inte göra honom nägot ondt, ropade hon snystande, — ty jag älskar honom at hela min själ, — och skall aldrig älska någon annan; — vill ni hjelpa mig; — vill ni återföra honom till mig? — Om jag vill, mitt hjerta? — Ja visst vill jag det; men en sak måste vi betänka dervid, om den andra — — Dolores ögon gnistrade, och hon lade hastigt handen på sin lilla dolk. — om den förnäma sennoran möjligtvis har inverkat på honom genom några hemliga medel? — Nej, nej! — — Eller genom nägon amulett, som hon lyckats bibringa honom — Ö Det kan vara möjligt, suckade Dolores och utsträckte sin högra arm mot moder Barbara, — vid gårdagens corida kastade hon till honom detta armband. — Låt mig se på det, mitt hjerta! — Ah, det är en farlig amulett, sade gumman med giriga blickar, i det hon vägde de massiva guldlänkarne i handen; — ser du dessa arabiska bostäfver? Det kan vara en mäktig trolldom, — akta dig sjelf derÖr. — Jag skall offra det åt vår heliga frus kyrka. — Öckså det vill jag ombesörja åt dig. — du vet att jag förstår arabiska, och dessa bokstäfver betyda: Gud har oupplösligt förenat oss. — förfärligt! — Bort dermed! Det brämner min hand. — Hör mig nu; mot den starka förtrollning, som inverkar på dig, måste Yi begagna ett kraftigt medel; — en amu