Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

fördel mot er, don Estevan, återtog don Ruiz kallt, — och det skulle vara sallet, om vi ginge hem till mig för att hemta värjor, ty det är det enda vapen, hvarpå jag, utan skryt sagdt, är mästare; — äfren ilar tiden, och jag ville derför heldre, tilllade han med ett uttryck af omisskännligt förakt, — föreslå ett annat vapen, hvarvid ni är mera van, — navajan, eller, om ni så vill, dolken, — hvilken ni troligtvis bär på er. — Låt oss gå! utbrast tjurfäktaren med en förfärlig blick på den unge mannen. — Er önskan skall bli uppfylld. De aflägsnade sig tillsammans. — Men utan all bitterhet, sennor Estevan, sade Ruiz i en vänlig, nästan glädtig ton, sedan de hade tillryggalagt några steg. — Ni har nyss nämnt donna Dolores skönal ögon såsom orsak, hvarför jag sökt tvist med er; — låt oss lemna alla sköna ögon å sido. — Som ni behagar, don Cisneros. — Äfven min rang, jag ber; kalla mig sennor Ruiz och betrakta mig endast som en ung lidiador, hvilken är svartsjuk på er, den ryktbare Mendovia. — Således är svartsjuka med i spelet? — IIvarför inte, — men låt oss fortsätta vår väg. — Uvrarthän behagar ni gå? — Alamedan är alltför ofta skådeplatsen för dylika möten som vårt; och vi knnde der råka ut för vakten; — vet ni hvad, ni har troligtvis nyckeln till någon af tjurfäktareplatsens ingångar; — der äro vi ostörda. — Jag ser att det är ert allvar. — Djupt allvar. — Jag beundrar ert mod.