Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

ii— NERE SES — Vid Gud! — deri har hon rätt, sade toreadoren, — här, — just här på denna plats! — stig upp, don Ruiz! — jag tror ni kan vara nöjd! Han sänkte sin höjda band, medan han. mumlade: — jag är öfvertygad att har vid nästa corrida skulle framträda som ett blodigt spöke mellan mig och tjuren. Licenciaten hade långsamt rest sig upp, och då han nu stod framför sin motståndare, räckte han honom handen och sade: — Ni har segrat på ett annat sätt än jag hoppades och önskade, och jag kan försäkra er, sennor Estevan, att jag går. härifrån med beklämdare hjerta än jag kom hit. — Gå, don Ruiz, och gläd er åt ert unga lif, — utam blygsel, ty hvem vet om jag icke legat blödande framför edra fötter, ifall hon icke hade visat sig deruppe; — Dolores, — jag kände igen hennes röst, har följt oss, hon har stört vår tvekamp, för att derefter åter spårlöst försvinna, — det bådar ej något godt för mig! — Jag ser henne inte mera; — skola vi söka upp henne? Jag följer er, sennor Estevan. — Onödigt besvär, — hon har försvunnit likaså hastigt som hon kommit, — lef väl! — Vi återse hvarandra, ty jag är er tack skyldig. De båda måännen stucko sina dolkar i gördlarne, och utanför cirkus skiljdes de åt samt gingo hvar sin väg. Men den vidsträckta arenan var likväl icke fullkomligt öde, ty sedan de bortgåendes steg ej mera kunde urskiljas i den stilla natten, reste sig åter på det