Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

foten något tillbaka och borrade dess klack sast ned i sanden. Torcadoren gjorde på samma sätt, och då nu de båda sköna, smärta, välväxta unge männen stodo midt emot hvarandra, då deras ögon började glänsa, då de utsträckte sina lemmar, och den enestycktes magnetiskt sasthålla den andres blick, då kunde man nästan beklaga att inga äskädare voro tillstädes, för att åse denna egendomliga tvekamp. Den började nästan som de båda flickornas dans i posadan i Triana; emedan ingen gjorde ett direkt anfall på den andre, så gingo de omkring hvarandra och betäckte bröstet med venstra armen, medan den högra med dolken hängde längs sidan; nu följde en sammanstötning, plötsligt likasom på ett givet tecken, men så våldsam att de båda kämparne åter veko tillbaka efter en sekund, hvarvid man ej hörde annat än ett par djupa andetag och stålens klingande mot hvarandra. Båda tycktes vara ungefär lika kraftfulla, — ett öfverväldigande på det nyss beskrifna sättet var omöjligt, endast den större färdigheten måste segra. Långsamt nalkades de åter hvarandra, hvar och en med den venstra armen framsträckt och så försigtigt, att det föreföll som ville den ene så länge som möjligt undvika en beröring med den andre, och då de nu slutligen stodo tätt framför hvarandra, såg man under en stund de blixtrande klingorna fullkomligt orörliga; — lå glänste båda samtidigt till, men endast Jen ena knytnäfven mötte den andra; båda tryckte under ea sekund våldsamt emot hvarandra för att derefter åter börja samna rörelse. Så föga de båda kämparne