Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

in en hyllning åt den oförliknelige torealoren! Men kanske jag, oaktadt all min försigtighet, ej har blifvit obemärkt af honom, att han vill undgå den förföljande eller vill hemta ett godt vapen; — det sista vore det angenämaste för mig. 1 alla fall vet jag hvar jag skall finna honom, om han kan träffas i natt, och hvarför skulle han inte det? — ännu är det ju ej så sent. Klockan hade nyss slagit 1 i denna undersköna vårnatt. Derjemte syntes icke månen änsu på himlen, och stjernornas milda sken gaf knappt så mycket ljus att man kunde tydligt urskilja hvad man ville. Don Ruiz gick tätt förbi huset, i hvilket Estevan hade försvunnit, och i stället för att direkte besifra sir dit har ämnade sig, gick han i san riktning blott ett par andra gator ti och befann sig snart på alamedan, der han gick ett par gårger fram och tillbaka under de smmamiga träden. Ian gjorde detta för put dals desto säkrare kunna öfverraska i undre, dels för att blifva lugnare, det sista lyckades honom äfven så utt han nu var i stånd att kasta af sin kappa öfver högra axeln attae sätt dölja hälften af sitt anäfven tryckte han sin hatt djupare ned unan och förde handen till höften, der han bar den långa dolk, som han tagit ned sig hemifrån. På de gator, genom hvilka han passerade, herrskade ännu lif, här och der hviskningar vid gallren eller från balkongerna, guitarraccord, rasslet af kastagnetter från en patio, eller en sång accompagnerad af en mandolin, som klingade genom den stilla natten.