Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1867, sida 2

ning, det vore ärsväxten. En skilnad mellan 4:de och s:de kornet representerade ett kapital af ej mindre än 100 millioner rår. De år missväxt eller mindre: god årsväxt inträffade blefve exporten för andtmannaprodukter ingen eller också högst obeydlig. Bankens silfver utströmmade då för att betäcka balansen. Riksbanken måste då indraga en del af sina sedlar, och alla de enskilda bankinrättningarna måste rätta sig derefter. I dessa omständigheter hade man att söka orsaken till den öfverklagade förlägenheten. Hr Rosenberg drog för sin del i betänkande att i skrifvelse till K. M:t införa de första raderna af den ifrågavarande punkten eller att ,.grundskatterna böra aflösas och att ett oeftergifligt vilkor dervid torde böra blifva, att statsverket för all framtid tillförsäkras den inkomst genom deras kapitalisering, som det hittills af dessa skatter för sina behof hemtat. Vore det riksdagens mening. att detta skulle tolkas efter bokstäfven, så komme man naturligen att uppskatta grundskatterna till deras verkliga värde och sedan fordra kapitalets fulla betalning. Men då kunde tal. ej förstå, att en sådan aflösning vore något att tacka för. Man finge låna af den ene för att betala den andre, och sålunda blefve enda följden ett utbyte af fordringsegare. Tal. hade tänkt sig att när grundskatterna en gång komme att aflösas, man icke skulle till fullo fordra deras kapitaliserade värde, utan att någon jemkning komme att medgifvas, och efter all sannolikhet komme en sådan mening att göra sig gällande, då frågan till slutligt afgörande förekommer, men då vore det ej representationen värdigt att i en skrifvelse till K. M:t uttala en annan åsigt. Tal. ville sålunda gerna godkänna åsigten, att en sådan aflösning bör ega rum, men det borde förbehållas åt framtiden att bestämma så väl aflösningssumman som huru denna borde förvaltas, hvarför tal. önskade, att punkten måtte läggas till handlingarne. Hr Ridderstad trodde, att man kunde helt och hållet lemna å sido, huruvida jordbruket befunne sig i en bekymmersam ställning eller icke, och endast hålla sig till de önskningsmål utskottet framställt, såvida de innehölle verkliga sanningar och anspråken vore grundade på rättvisa samt öfverensstämde med den utveckling, hvari vår modernäring befunne sig. Hvad då först anginge första punkten, eller grundskatternas aflösning, så vore denna fråga kommen till den punkt, att den icke vidare läte tillbakavisa sig. Öfverginge man derefter till andra momentet, så måste man medgifva, att jordbrukaren, som lika med andra medborgare deltoge i uppoffringarna för landets försvar, men dessutom bure indelningsverkets tunga, med skäl kunde påyrka en lindring. Vidare kunde man väl ej påstå, att vårt bankväsende icke tarfvade en förändring. Det funnes icke något rimligt skäl, hvarför enskilda bankerna skulle vara befriade från skyldighet att hafva en grundsumma af metalliskt mynt och staten ensam uppehålla realisationen. Tal. vore öfvertygad, att ett förkastande af utskottets förslag skulle ogillas aflandet och äcka misstroende mot representationen. Detta förslag innehåller dock tankar, som i framtiden skulle bära goda frukter, helst man icke kunde antaga, att regeringen, i betraktande af de omständigheter, hvarunder detta betänkande tillkommit, skulle annat, än i den mån omständigheterna sådant påkallade och efter märmare utredning och pröfning framlägga de förslag, hvartill de i detta etänkande utalade åsigter kunde gifva anledning Yrkade bifall. (Forts.)