Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1867, sida 2

rkandet att punkten skulle läggas till handlingarna, ej vore att hindra grundräntornas aflösning, hvarefter talaren bemötte åtskilliga anmärkningar, som blifvit framställda mot kommitterades förslag. Hr Mannerskante nekade icke riktigheten af hvad den eno representanten från Göteborg yttrat, eller att man borde söka framkalla harmoni i stället för strid emellan de olika intressena inom samhället, men måste dock emot honom anmärka, att om detta skall kunna ske, så bör icke det ena intresset alltjemt försöka undanskjuta frågor, som äro af allra högsta vigt för det andra, och då den andre representanten från samma stad upprepat det ofta förut framställda påståendet, att egentliga orsaken till jordbrukarens nuvarande fö genhet borde sökas i de under penningeöfverflödet före 1857 alltför högt uppdrifna egendomsprisen, hvarigenom de flesta jordegarne föranledts att tro sig hafva blifvit rikare än förut och att derför förbruka mera, än dessa egendomar kunnat lemna i verklig afkastning, måste han bestrida detta. Visserligen hade sådana försäljningar till öfverdrifna pris egt rum, men relatift till den jordegendom, som icke på sådant sätt blifvit försåld, hade de dock uppgått till ett ofantligt ringa antal, och icke sträckt sig till många trakter af landet, der dock nu förlägenheten är lika stor som på andra ställen. Så vore förhållandet i tal:s hemort. Der hade inga försäljningar till öfverdrifna pris egt rum, och när man der med anslag af landstingets och hushållningssällskapets medel efter insamling af de mest noggranna detaljuppgifter angående areal i åker, äng, kreatursantal och inbergad skörd sökt på grund deraf beräkna jordegendomens verkligen skäliga värde, hade man funnit detta i allmänhet öfverensstämma både med de vanliga egendomsprisen — och med af bevillningstaxeringskomiten och hypoteksföreningen jorden åsatta värden — under förutsättning nemligen af sådana skattebelopp samt den arbetsoch kapitallega, som ända till de senare åren varit i orten vanliga. Men då man vid samma undersökning funnit, att, äfven vid ett mindre intensift skött jordbruk, en jordegendoms nettobehållning icke kunnat beräknas till högre belopp än 40 f. af dess hela bruttoafkastning, och då denna nettoinkomst måst ytterligare minskas genom särdeles de kommunala skatternas förhöjning samt den! genom företagna allmänna arbeten föranledda steg; ringen af tjenstelöner och dagsverkspris, och det! beklagligen alltför stora antalet skuldsatta jordbrukare af denna sin minskade inkomst, i följd af införda ganska väsendtliga förändringar i förut gällande penningelagstiftning, ej blott måste betala en mycket högre kapitallega än förut, utan ock sett sitt förut på skäliga vilkor disponibla kapital dragas bort till annan användning, — då igenfinnes häri naturligen den svåraste och allmännaste orsaken till den öfverklagade förlägenheten inom jordbruket. Det är just denna sistnämda omständighet — den ytterligt ökade svårigheten för särdeles den mindre jordbrukaren att numera kunna erhålla förlag på för hans näring i afseende på tid, kapitallega och i öfrigt passande vilkor — som utgör den egentliga anledningen till det inom denna klass rådande finansiella betrycket. Ilan är för sina lånebehofs fyllande nu inskränkt till hypoteksanstalterna och de enskilda bankerna, hvaraf de förra utlåna på för honom alltför lång och de senare på alltför kort tid, då han afser da pm DY) W a -— Vr VR RR ING DR vr AR ben JR BR Ar Hk BN l 8 e f Vv d 8 i 0 6 8 I t r 1 a 1 0 b I s N J I förbättring af sina jordstycken genom odlingar, ; utdikningar, skiften och ömbyggnader samt förbättrad ladugårdsskötsel. Det skulle vara i hög grad nyttigt, icke blott för jordbrukaren utan för samhällshushållningen i sin helhet, om denna brist för landets största näring kunde afhjelpas, och redan frän landtbruksmötet i Malmö afgafs till regeringen en framställning, att den ville behjerta landtbrukets behof i sådant afseende. att ländtbrukarne skola hjelpa sig sjelfva — men det är egentligen de små jordbrukarne, hvilka f. cke kunna sägas hafva varit vållande till de stora örändringarna i landets penningeförhållanden, hvaraf de inverkats, som nu behöfra hjelpen, och de förmå ej associera eller organisera sig till inrättande af sådana anstalter, som skulle kunna afhjelpa det för handen varande behofvet. kunna räl derför hafva skäl påräkna, att samhällsmakterna vid detta som vid andra för ende tillfällen skola taga initiativet till de åtgärder, som kunna behöfva vidtagas för att försätta jordbrukaren i sådan tryggad finansiel ställning, att han kan fortfarande med framgång arbeta på sin närings utvidgning och förbättring. Ir And. Aug. Andersson fann att utskottet nedlagt stora förtjenster vid utredningen af denna fråga och trodde att grundräntornas aflösning, . hvilken ej vore mer än en rättvis förmån för de skattdragande, bäst kunde verkställas, om jord: brukaren lemnades tillfälle att amortera sin skuld. Yrkade bifall. Frihvon Schultzenheim hade blifvit uppkallad genom det motstånd denna punkt rönt af en del talare. Ehuru man med mildhet bedömt det arbete utkottet kunnat åstadkomma, hade man dock mot betänkandet anmärkt, att deri ej funnes något positift elier något som kunde hjelpa för tillfället; men det låge i sakens natur, att utskottet ej kunnat uppfinna något arcanum, utan vore de förslag, som under form af önskningar och åsigter blifvit framställda, mera att betrakta såsom en regime för den ekonomiska lagstiftningen. Derefter vände sig talaren till den ledamot, som öppnat diskussionen och som derefter ännu en gång haft ordet, med en erinran, att den, som sjelf gjorde sig skyldig till stora öfverdrifter och ej alltid vägde sina ord så noga, ej borde befatta sig med att korrigera andra. Oaktadt talaren helt flyktigt tagit det af komitens för grundräntornas aflösning uppgjerda förslag i skärskådande, hade han dock funnit att det innefattade ej en hel utan endast en half aflösning. Komiten hade dessutom ej vidrört frågan om aflösningsmedlens anvandande. Under sådana förhållanden och då denna fråga vore en bland de vigtigaste, kunde det ej vara orätt att ingå med en skrifvelse till: K. M:t. Man hade visserligen anmärkt, att aflösningen ej skulle kunna bidraga till afhjelpandet af jordbrukets förlägenhet, utan snarare föröka densamma genom den utgift, som deraf blefve en nödvändig följd. Men denna utgift återfölle dock till jordbruket, och genom utlåning af aslösningssumman kunde den största orsaken till jordbrukarnes betryck undanrödjas, hvilken bestöde deri att deras skulder för närvarande till större delen voro sväfvande. Yrkade bifall. IIr Hedlumd hade af ifrågavarande betänkande funnit, att det stode bättre till med vårt jordbruk, än mången kunde hoppats. Talaren förundrade t sig ingalunda deröfver att de, som från början sett saken i svart, ej ville släppa alla momenter ur händerna för att bevisa att de haft rätt. Lyckligtvis kunde man dock af de med särdeles cmsorg samlade statistiska uppgifternagbevisa motsatsen. I Stockholms stad, hvarest, tal. veterligen, ej något jordbruk idkades, hade den af vederbörande ådömda skuldsumman ifrån 1857 till 1865 vuxit till tredubbla beloppet, — en stegring, som med undantag af de skånska länen ej fanns inom något af de öfriga. Inom Kalmar och Norrbottens län bade deremot skuldsumman minskats. Huru förklara detta? Ej vore välmågan större eller mera allmän inom Norrbottens län än i Skåne, som af gammalt haft namn för att vara en rik provins? Nej; men man kunde sammanblanda orsak och verkan, om man ej vid bedömandet af statistiska data iakttoge en viss försigtighet. Vilare hade tal. vid en jemförelse emellan de olika abellerna funnit, att, då taxeringsvärdet å jordastigheterna uppginge till 1,775 millioner rdr, — — —— FR Kb De i i Man säger Ä