Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

ställa de båda caballeros för hvarandra; — detta är don Estevan Mendovia, —— — Andalusiens och hela Spaniens stolthet, inföll Fyrnando, — den, som en gång har sett don Estevan, kan aldrig glömma honom och skall alltid skatta sig lycklig att få göra hans personliga bekantskap. — Det sår jag höra så ofta att jag nästan börjar tro det, svarade tjursäktaren samt tillade med en något teatralisk åtbörd, — ja, ja, vi ha redan gjort något och kunna med stolthet kalla oss en andalusier. Medan han sade detta, blickade han förströdd omkring sig och skänkte icke den unge mannen den uppmärksamhet, som man vanligen egnar den, hvilken presenteras af en skön qvinna. — Och denne eaballero, fortfor Teresa, — är don Fernando Melendez. Knappt hade Teresa uttalat detta namn, då man märkte hvilket djupt intryck det gjorde på toreron; hans likgiltiga blick blef plötsligt eldig, han tycktes växa en tum och vände sig hastigt till den unge mannen samt räckte honom handen med den utsöktaste artighet. Ingen af dessa åtbörder hade undfallit Dolores, och hon frågade med ett egendomligt leende: — Estevan, känner ni don Fernandos familj? — Och hvarför skulle jag inte känna den; — en familj af gammal härkomst; — jag gläder mig, fortior han till Melendez, — att göra er bekantskap och just här, caballero; — jag hoppas att vi skola lära känna hvarandra närmare. Fernando hade nästan tvekande lagt sin hand i tjurfäktarens, ty han hade erfarit en vidrig känsla, då han märkte hvilket