Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

sens lugna leende, ungefär som en girig ler vid tanken på sina i kassakistan vil förvarade guldoch silfverhögar. Endast stundom glänste hans ögon, då Dolores lutade sig bakåt, gaf honom en lång, flammande blick och lät de hvita tänderna framskimra mellan de purpurröda läpparne; — ole salero! Dervid gjorde Estevan sig den ena papperscigarren efter den andra, och då han insöp den doftande röken, försjönk han dervid i djupa tankar, ur hvilka han väcktes endast genom nya häftiga bravorop. Don Ruiz, som stod bredvid honom, sysselsatte sig ej heller mycket med de dansande, ehuru han låtsade egna de båda sköna flickorna hela sin uppmärksamhet; dock sväfvade hans blickar ofta och förstulet till hans granne, hvilken han då betraktade med ett dystert, nästan hemskt uttryck. Uch huru orätt var det ej af dem att icke egna den sköna, vilda dansen den mest odelade uppmärksamhet; — huru mycket förtjenade ej de båda flickorna att man intresserade sig för dem, huru skönt var det ej att se huru de höllo hvarandra omsamnade under flera sekunder, för att derefter, hastigt åtskiljda, åter störta i hvarandras armar, med öga försänkt i öga och halföppna läppar, likasom för att yppa en ljuf hemlighet. Nu ljöd ett häftigt bravorop från kretsen, då dansen slutade med en lång, innerlig kyss, hvarvid de båda flickornas elastiska, veka kroppar darrade likasom smärtsamt. Denna dans var den sista under aftonen, sedermera ville ingen dansa; Dolores sade sig vara sömnig; hon sjönk ned på