Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

dansande genast bildade en vidsträckt krets, så kastade hon en dyster blick på Estevan, räckte väninnan handen och framträdde med henne till midten af rummet, emottagen af högljudda handklappningar. Huru herrliga voro ej dessa båda flickor, då de nu stodo midt emot hvarandra och långsamt böjde sig hit och dit samt sakta anslogo kastagnetterna; derefter rörde de sig omkring hvarandra i långsamma, graciösa steg, nästan kallt och formligt, och dervid var det märkvärdigt att se huru deras blod tycktes långsamt uppvärmas, huru deras ögon blefvo allt lifligare, och huru elden i desamma uppflammade i samma mån som de långsamt nalkades hvarandra. Dervid rörde de i början endast med fingerspetsarne vid hvarandra, derefter lade Dolores sin hand lätt omkring Teresas smärta midja, tryckte henne fast intill sig, och då isen sålunda tycktes vara bruten, frambröt den inre glöden desto häftigare. I pittoreska grupper omgåfvo de öfriga det sköna paret, och icke blott majos och andra unga män, utan äfven de äldre hade stigit upp på stolar och bänkar för att bättre kunna se in i kretsen, och dervid framkallade hvarje skön rörelse nya och häftigare utrop af beundran: — Ay Salero! ole, ole! — IIjerta, du öfverträffar dig sjelf; -bravo, bravo — något dylikt får man aldrig so! — Ole salero! Bland åskådarne befunno sig endast två personer, hvilka ej tycktes vara nog hänförda af dansen för att egna den hela sin uppmärksamhet; det var toreadoren och don Ruiz; den förstnämnde betraktade visserligen stundom leende den yppigt sköna Dolores, men det var tillfredsställel