Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1867, sida 3

sour kan beiramja deras lycka, samt er beandran Kärdt klar uppfattning af de po litiska och sociala förhållandena i Frankrike hos denna unga dam, som på sin tid var ,salongernas drottning och af en sam. tida författare säges ha varit ,,en sammansättning af tjusningsförmåga, snille och fin belefvenhet. Bland den massa af intressanta detalj upplysningar, som röra Gustaf III:s förhållande till franska hofvet, finnas åtskilliga, som ädlagalägga, huru djupt det adertonde århundradets politiska moral och ramför allt huru furstarnes begrepp om n värdighet såsom en nations öfverhufvud stodo under dem. som nu råda, huru mycket än dessa lemna öfrigt att önska. Det förekommer nästan ömkligt och det är verkligen sårande för den svenska nationalkänslan, då man erfar huru långt subsidiesystemet drefs på den tiden, huru Gustaf III, ej blott då han vidtog förberedelserna för 1742 års revolution, utan äfven sedermera alltjemt belägrade Frankrike med ansökningar om penningeunderstöd, huru han, då han gästar i den franska hufvudstaden, oförmodadt så godt som tigger om stegrade subsidier och först får afslag af Ludvig XVI, hvars finansers förstörda tillstånd var allmänt bekant, men sedan, efter en betydlig nedprutning af anspråken, i någon mån tillfredsställes genom de medgifvanden han erhåller i detta hänseende. För att tilifredsställa sin ofta ganska narraktiga fåfinga och sin åtrå efter förströelser aktade han ej för rof att hängilva sig åt ett slöseri, som ruinerade staten, och i den ständiga penningförlägenhet, hvari han befann sig, voro nära nog alla medel lika goda, endast de inbragte penningar. Det var samme konung, som lit anlägga kronobrännerierna och försälja pastoraterna, som gång på gång hemsökte med undersökningar om pekuniert understöd denne bundsförvandt, hvars egna finansiella omständigheter voro så förtviflade, att icke ens en Neckers snillrika rådslag förmådde upphjelpa dem, — att de snart skulle föranleda utbrottet af den revolution, i hvars afgrund konungamakten, aristokratien och prestväldet skulle försvinna. En egen kontrast mot den svenske konungens mångåriga anlitande af sin franske ,,bror och kusin om penningehjelp bildar den djerfva planen att uppträda som hans befriare och återställare af den förödmjukade och redan nära nog tillintetgjorda franska konungamakten. Hr Geffroys arbete sprider ganska mycket ljus öfver Gustaf III:s sträfvanden att realisera denna donquechottiska idt, och visar derigenom att denne moderne Proteus hade något af Carl XII:s karakter i sig. Eller erinrar icke hans öresats att trots sina svaga resurser åter insätta den bourbonska ätten i de rättigheter, som franska folket beröfvat den, om den plan Carl XII uppgjorde icke långt före sin död att med de obetydliga öfverefvor af den svenska armåen, som ännu iterstodo honom, infalla i England för att ivägabringa en restauration ar den förlrifna stuartska konungasamiljen. om vi slutligen skulle göra någon anmärkning mot detta intressanta och i lera afseenden vigtiga arbete, komme den itt gälla den omständigheten, att förf. någon gång genom ett teml. betänkligt om än vigt skutt kommer till sina konklusioner. Så sakna vi länkar i bevisningskedjan, då förf., efter att ha lemnat en ganska god karakteristik af Gustaf I:s förste guvernör, grefve Tessin, på honom skjuter skulden för den ytliga bildning och de lyten och brister i sedligt hänseende, som utmärkte denne konung. Intet ger anledning att antaga, det Tessin skulle i någon mån inverkat demoraliserande på den lille thronföljaren, och hvad hr Geffroy anför om hans sätt att vestrida sitt kall vittnar blott om att denne så många hänseenden rikt begåfvade och utmärkte man, sem i afseende på relisiösa åsigter, moral och rättskänsla stod ångt framom de flesta af sina samtida nom den svenska adeln, stundom icke förstod att sänka sig till sin lille elevs ståndpunkt och stundom gjorde sig skyldig till en motsatt ytterlighet, då han inlade nåzot pjollrande i sitt framställningssätt. Det finnes för öfrigt många omständigneter, som kunna inverka skadligt på conungabarns moraliska utveckling, huru örtjenstfullt än guvernören sköter sitt call, och hvad särskilt beträffar hofumosferen, hvari Gustaf III uppväxte, så orde den ej ha varit den fördelaktigaste ör hjerta och grundsatser. Hvad angår len brist på kunskaper hos honom, som Scheffer klagade öfver då han tillträdde zuvernörskapet, så borde man väl för den snarare anklaga den berömde Dalin, hvilken var prinsens lärare medan Tessin var hans zuvernör; och då Gustaf ej var mer än nio år, när denne sednare tog afsked från sin ansvarsfulla befattning, tyckes tid ej na saknats för godtgörande af hvad som örsummats i tronarfvingens första underisning. Då hr Geffroy ej blott genom detta arvete utan äfven genom den föregående skriftställareverksamhet, som han egnat