jj blott i sin egendoam utan . befunne sig i brist på medel stort kapital nedla i öfriga redbarhete att nöjaktigt kunna röra sig. Huru ginge han då till våga? Ej såsom en person, som vore skuldsatt öfver sina tillgångar, utan han uppbjöde alla sina kratter för att reda sig ur förlägenheten. I afseende på jordbruket hade tal. kommit till den slutsatsen, att förlägenheten ej vore allmän uian inskränkt till ett mindre antal, ehuru han dermed ej ville neka, att de senare ej kunde vara så många, att nationens krafter borde för deras skull i anspråk. Men i detta fall framställer sig an, om denna förlägenhet vore fortfarande eller tillfällig och öfvergående. För egen del trodde tal., att den vore tillfällig samt att den berodde på förbållanden, som vi ej kunde undanrödja. Oaktadt utskottet haft all möda ospard, trodde tal. ej, att det lyckats i sin uppgift, ty genom ett bifall till flera af de förslag, som i betänkankandet förekommo, kunde man visserligen bana väg till något bättre i framtiden, men att afhjelpa det betryck, hvari jordbruket för närvarande befunne sig, dertill voro de föreslagna medlen vanmäktiga. Ej kunde detta mål vinnas genom grundskatternas aflösning, ty en sådan åtgärd skulle visserligen bidraga att jemna skattebördorna, men huru den skulle kunna afhjelpa penningeförlägenheten för tillfället, kunde tal. ej finna. Detsamma kunde man påstå om den förordade förenklingen af nu gällande uppbördssätt, om det förslag, att regeringen skulle afgifva en förklaring derom, att intet laga hinder förefunnes för sparpenningars insamlande vid kyrkorna å Sönoch IIelgedagar m. m. Frågan blefve då den, om man borde i en skrifvelse framlägga för regeringen alla de förslag, som utskottet under form af önskningar och äsigter uttalat, synnerligast som dessa förslag voro alldeles för allmänna och till sin mening något dunkla, för att regeringen deraf skulle kunna få någon kännedom om representationens åsigter, samt det dessutom, hvad en del af dessa anginge, ej tillhörde den andra statsmakten att taga initiativet. Ville man hafva någon lag förändrad, något missförhållande rättadt eller någon sak närmare utredd, då borde man ej inkomma med en önskan utan med en anhållan. Ett bättre resultat skulle man dock kunna vänta af detta betänkande, om riksdagen sjelf toge initiativet, om hvar och en af dess ledamöter toge det noga i betraktande och om vid nästa riksdag saken blefve föremål för en Tal. ville här frama mera noggrann behandling ställa en egen åsigt om lämpligaste sättet för behandlandet af de ärenden och fi , som ej hunne att pröfvas, under det riksdagen vore tillsammans, och det vore, att riksdagen nedsatte en komitet, som hade att pröfva de frägor, som dit hänskjötos. Man kunde visserligen anmärka, att detta voro ett ingrepp i regeringens prerogativ, men dels kunde man åberopa andra representationers exem, hvilkas ; pel, dels hade regeringen tillsatt komit förslag ej blifvit godkända — ett förhållande, som !! gifvit anledning till den meningen, att ville man j;! ingenting hafva gjordt, då borde en komitGå ned-J! sättas. För närvarande vore imellertid detta be-J tänkande en tanke, som ej kunde leda till något so resultat. Hvad särskildt den nu föredragna punkten be-j12 träffade, så och då det vore bekant, att denna frä-J! ga redan vore afgjord. att rikets ständer långt för detta ingått till K. M:t med en skrifvelse i och för ! grundskatternas aflösning, att en komitå blifvit för !f denna orsak nedsatt samt redan afslutat sitt arbete och inkommit med ett förslag, vore det ej skäl att inför thronen uttala en åsigt, som redan vunnit afseende. Då härtill komme, att tal:n ej kunde dela utskottets åsigt, att aflösningssumman skulle öfverlemnas till hypoteksbanken, ehuru han ej ville neka att grundtanken vore riktig, emedan aflösningen skulle befordras, om man för ren framhölle den förhoppning att få låna af den fond, som af dessa medel bildades, så yrkade tal. afslag. IIr Per Nilsson i Espö fann, att det af utskottet framlagda projektet, hvilket han till största delen gillade, ehuru en och annan anmärkning deremot kunde göras, skulle blifva en god ledning för kommande riksdag. Till de många orsakerna till jordbrukets betryck, som utskottet omnämnt, ville talaren lägga tvenne andra, som han funnit vid jemförelse emellan jordbruket i Sverge och i Danmark. De större egendomsegarne i vårt land utarrenderade ofta mindre heniman, med vilkor, att brukarne skulle utgöra vissa tjenstbarheter. I essa bodde stundom på ett afstånd af 1 å 2 mil från herregården och förspilde sålunda mycken tid genom att färdas tram och tillbaka, och hvilken ofta uppginge till lika mycket som den, hvilken blifvit använd på sjelfva arbetet. Härutaf ansåg talaren att en ofantlig förlust uppkomme för jordbruket, hvilken helt och hållet skulle kunna förekommas, om man i detta fall följde Danmarks exempel, hvarest en egendomsegare ej hade rättighet att af sin arrendator betinga sig några arbetsskyldigheter. En annan orsak, som mycket bidragit att öka jordbrukarnes förlägenheter, vore den omständigheten, att under de sednare åren en omreglering af de större egendomarne skett. Genom upphäfvande art de s. k. hofverierna hade bönderna blifvit uppsagde och tlera mindre gårdar blifvit sammanslagna till afvelsgårdar. Utom det att stora kapital blifvit nedlagda på byggnader och inventarier vid de nya afvelsgårdarne och sålunda dragit till sig en del af det rörelsekapital jordbruket hade till sitt förfogande, hade denna förändring i moraliskt och ekonomiskt hänseende verkat menligt på de förra brukarne, hvilka man ej ens unnat så mycket som några tunnland i ett aflägset hörn af egendomen, utan tvungit dem att antingen lemna egendomen eller ock blifva stattorpare -— ett förfarande å egendomsegarnes sida, som talaren ansåg mycket hafva bidragit att öka utvandringen. Hvad nu ifrågavarande betänkande beträffade, så tycktes utskottet föreställa sig att man skulle ingå med en und. skrifvelse och deri anhålla, att K. M:t ville taga i öfvervägande de framlagda förslagen. Men talaren frågade om det vore tänkbart, att man skulle kunna ålägga regeringen ett sådant herkulesarbete, eller om det vore representationen värdigt att aflåta en sådan skrifvelse? Dermed ville dock talaren ej hafva sagdt, att utskottets betänkande ej vore ofantligt väl detaljeradt och för en kommande riksdag kunde blifva af stor nytta, men för närvarande ansåg han att letsamma ej kunde eller borde föranleda någon annan åtgärd än att läggas till handlingarna, dock utan att kammaren dervid uttalade sig hvarken gillande eller ogillande angående de särskilda förslagen, ett yrkande, hvarå talaren anhöll om proposition. Hr C. A. Larsson ansåg att det visserligen vore ett beqvämt sätt att expediera detta betänkande, om man förfore så som den föregående talaren yrkat, men hemstälde hvad folket skulle tänka om riksdagen, som för det vigtiga ändamålet först nedsatt ett särskildt utskott och, sedan detta väl en gång fått sitt arbete färdigt, ej ansåge det böra föranleda till någon annan åtgärd än att helt simvelt läggas till handlingarna. Hvad beträffade grundräntornas aflösning, så vore det nödvändigt att detta problem löstes ju örr desto heldre, ty man kunde vara öfvertygad, utt jordbrukaren ej skulle vara tillfreds förr än letta skett. Det vore visserligen sannt, att en biii a 1. 7 —