skilde. Det vore derför i sin ordning att riksdagen inginge med en skrifvelse, hvari man uttalade den åsigt, som i den föredragna punkten vore antydd. Förhållandet imellan räntegifvaren och räntetagaren voro detsamma som imellan en gäldenär och en tordringsegare, och ju förr skulderna blelve uppgjorda desto bättre. I motsats till en föregående talare trodde talaren att allmänna hypoteksbanken vore det verk, som borde åtaga sig denna liqvidation. IIypoteksbanken kunde på en gång till staten aslemna aflösningssumman, och sedermera hade räntegifvarne tillfälle att under en tid af 40 år, alldeles som förhållandet vore med vanliga hypotekslån, amortera sin skuld. Staten hade då för jordbruket ej gjort någon annan uppoffring än de utländska kapitalister, som bisträckt detsamma med lån. Yrkade bifall. Friherre Alströmer instämde med en föregående talare deri, att punkten borde läggas till handlingarna, emedan frågan om grundräntornas aflösning måste blifva föremål för en kommande riksdags behandling, ech att bifall till den fö dragna punkten komme att föranleda till inskränkning i representationens beslutande rätt ö ämne, som dessutom ej vore så lätt att sätta sig in i. En föregående talare hade sagt, att kammeralväsendet skulle kunna förenk männens antal förminskas. För så vidt de nuvarande räntegifvarne kunde tvingas att inbetala en skuld, som vore ouppsägbar, kunde visserligen en aflösning i sin helhet företagas, men om man än antoge, att en sådan i inskränktare mån kunde ske, skulle säkerligen de jordegare, hvilkas egendomar voro belastade med höga räntor, dröja i det längsta. Hvad medlens användande beträfiade, så vore det för tidigt att bestä man komme i tillfälle att pr manhängande frågor. Hr Siljeströms anförande har förut i korthet varit omförmäldt. Hr Siräåle betygade utskottet sin erkänsla, derför att det framlagt ett betänkande, hvarför man måste hålla detsamma räknin För egen del hade talaren funnit detta betänkande i många hänseenden tillfredsställande, ty deraf kunde man finna, att vårt fosterland år från år gått framåt; att folkmängden betydligt förökats, oaktadt utilytiningen under de senare åren tilltagit, hvilken dock enligt utskottets eget medgifvande ej vore af någon betydenhet i jemförelse med förhållandet inom andra länder: att den odlade jorden ökats under de senaste 25 åren med en million tunnland, hvilket gåfve en anledning att hoppas, att jorden skulle tilltaga i edling, och att Sverge lätt kunde föda ett törökadt anta: invånare; att värdet af jordens produkter äro i stigande på samma gång qvantiteten förökats. Det vore orätt att påstå, det landtbruket förlorat 50 milliomer genom de förhöjda arbetsprisen, ty produkterna hade stigit mer än arbetskostnaden ökats. Vidare kunde man inhemta, att exporten vore i stigande — ett förhållande, som man ej kunde nog lyckönska sig öfver, ty ej längre tillbaka än iom talarens minne hade importen af lanatwannaprodukter öfverstigit exporten. Skjutsningsbestyret, ett onus, som hårdt tryckt jorden, hade blifvit lindradt. ty år 1855 utgingo från alla länen 1.300,000 hästar, ett antal, som år 1865 nedgått till något öfver 400,060. Det hade blifvit sagdt, att jernvägarne ej beredt jordbruket all den fördel man deraf haft att vänta. Det kunde visserligen vara sannt, ty belåtenheten skulle svårligen blifva allmän förr, än hvarje jordbrukare finge en jernväg vid sin dörr Orätt vore det att klaga. då utskottet kommit till ett så lyckligt resultat, hvilket vore så mycket mera tillfredsställande, som hvar och en af utskottets ledamöter gått till arbetet med dystra. tankar och kammaren fruktat, att man skulle få en tafla, målad i Rembrandts manfr. Hvad deremot medlen beträffade, så ansåg tal., att utskottet kommit in på en oriktig v Att grundskatterna komme att aflösas och böra aflösas, lider intet tvifvel, ty derom vittna så väl föregående riksdagars beslut, som de åtgärder K. M:t för detta ändamål vidtagit. Men tal. kunde ej förstå, huru och på hvad sätt denna fråga kunde för närvarande afhjelpa jordbrukarnes finansiella betryck; ty utom det att man i 1 gaste fall ej kunde hoppas, att denna aflösning på åratal hunne verk , måste jordbrukaren för grundräntornas kapitalisering på en gång utbetala ett belopp, för hvilket han nu endast behöfde erlägg: rare vore egnad att öka än att afhjelpa den öfverklagade förlägenheten. Då emellertid K. M:t redan gått i befattning med ifrågavarande aflösning, och då frågan ej blifvit af utskottet utredd och då tiden ej tilläte en återremiss i detta syfte, yrkade tal., att den öredragna punkten ej måtte till någon åtgärd föranleda. Hr Mannerskantz erinrade om att taflan äfven hade sina skuggsidor, ehuru på ett och annat ställe de ljusare partierna blifvit framställda. Det vore visserligen sannt, att jordbruket såsom produktif näring gjort ganska stora framsteg, men deraf följde icke, att ej sjelfva näringen kunde vara i en svår ställning, ty om man jemförde inkomsterna med utgifterna, skulle man finna, att de senare i ett jemförelsevis större förhållande blifvi såsom t. ex. arb ostnaderna och de större förlagskapital, som fordrades nu emot förr. Den föredragna punkten stode visserligen ke i oskiljaktigt förhållande till den nuvarande finansiella förlägenheten, men om man angående utskottets förslag komme att ingå med en skrifvelse, så borde man ej undanskjuta denna fråga om grundräntornas aflösning utan att derom hafva uttalat sin åsigt, hvilket ingalunda mötte något hinder, derför att saken redan blifvit föremål för K. M:ts behandling: ty ännu hade ingen proposition inkommit, och dessförinnan visste man ej hvilken åsigt den andra statsmakten hyllade. (Forts.) och embetsm, innan a dermed samUTRILUHE Li